On the road: Slingriga vägar och brist på viltstängsel.
Sitter fast i en bilkö i ett bergspass på vägen mellan Enderby och Kaslo. En pickup har frontalkrockat med en timmerbil och allt man ser är en hög med skrot i vägkanten. Det är en plusgrad ute så jag gör bäst i att stanna i bilen. Två timmars väntan enligt räddningspersonalen på plats. Det gäller att hålla fokus hela tiden. Vägarna är inte som hemma. Hastigheten är satt till 80 kilometer i timmen, men vissa kurvor svänger så kraftigt att man måste gå ner till hastigheter så låga som 25-30 km i timmen för att hålla alla fyra hjulen kvar på vägen.
Dagen i Enderby var trevlig. Jag besökte Erik på hans farm mitt ute i ödemarken. På farmen hushålls alla möjliga djur. Allt från kor och getter till lamadjur och emuer. Det är hårt att få jordbruket att gå runt i Kanada. Erik var nöjd om han fick sitt hushåll att gå plus/minus noll, men såg det hela som en hobby och betraktade djuren som hans familj där ute där ute i urskogen bland älgar, björnar och lodjur.
Fick fatt i en aux-sladd för att koppla min iPod till bilstereon. Kanadensarna älskar verkligen sin gubbrock. Jag gillar också gubbrock och applåderar därför delvis de kanadensiska radiokanalernas strävan efter att vara så ocreddiga som möjligt. Lite variation hade dock inte skadat. Man tröttnar ganska fort på John Mellencamps, Men without hats, Bryan Adams och i bästa fall Neil Youngs redan uttjatade hits.
Mest spelade låten i kanadensisk radio är förövrigt denna:
***
Det blev sammanlagt fem timmars väntan vid kraschen. Kom fram till Kaslo strax efter tio igårkväll. Killen i pickupen dog på fläcken, och en lång utredning fick genomföras innan en fil kunde öppnas vid olycksplatsen. Resan fortsatte, och vägen slutade abrupt vid en stor sjö. Fick köra på en färja för att komma över till andra sidan där vägen fortsatte. Fick se fyra nya björnar som mumsade blommor längs vägen. Stannade i Nakusp för en bit mat. En vacker men sömnig landsortsstad som enligt uppgift var tillflyktsort för amerikanska hippies som vill gömma sig undan Vietnamkriget på 60- och 70-talen. Hade inte planerat för femtimmarspausen i bilkön och var rejält hungrig. Fick i mig revben och potatismos. Kollade hockeyn innan jag fortsatte de sista milen till Wanja i Kaslo. Det hade hunnit bli mörkt, och med facit i hand borde jag kanske hoppat över Nakusp och kört direkt när sikten fortfarande var god. Skymningen lockar ut allehanda djur till vägen. Det var som ett långt staket av rådjur längs vägkanten. Jag kan inte förstå varför man inte har viltstängsel, men jag antar att det blir så när ingen betalar mer än tolv procent i skatt och allt är privatägt. Vägen var rejält krokig och gick genom ett bergspass där skogen växte tät. Sikten var minst sagt dålig och jag höll hastigheter långt under vad som var tillåtet. När jag trodde att det inte kunde bli värre så började det dessutom snöa. Ju längre upp på berget jag kom desto mer tilltog snön. Uppe på toppen såg jag knappt över motorhuven. Tuffade nervöst framåt, men gladde mig åt det faktum att det snötäckta landskapet troligtvis tvingat djuren att söka sig därifrån. Det var heller inte förrän jag kom under snögränsen som jag började se rådjur igen. Väl framme i Kaslo tog Wanja emot mig med te och kakor. Jag somnade omedelbart efter att ha lagt huvudet på kudden. Det var en lång och tröttsam dag.
