DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

...men ni är hjältar, riktiga jävla hjältar.

Det är så jävla fruktansvärt.

Helvete!

Nu ska jag gå och dö...

Bloggen har vilat en tid. Skrivlustan fick sig en törn efter Thailandsresan. Där nere hände massor hela tiden, vilket också gav mig massor att skriva om. Vardagslunken hemma i Sverige har känts ointressant. Visst, det har varit julledigt. Jag lyckades också till sist komma över de där eftertraktade AC/DC-biljetterna som trånat efter hela hösten. Likväl har inget känts roligt nog att skriva om. Inget har känts tillräckligt angeläget. Det krävdes att jag skulle bli riktig jävla förbannad för att bloggen skulle skakas till liv igen. Det blev jag igår.

Jag hade lite fest här hemma igår. Det var jättetrevligt och centiliter efter centiliter fuktade våra torra strupar. Strax efter midnatt gav vi oss ut för dansa och festa vidare på nattklubb. Väl där inne slog vi oss ned vi ett bord. Jag är osäker på hur det startade med det kastades lite servetter och plastglas mellan vårt bord och bordet mittemot. Stämningen var fortsatt uppsluppen, men så hände något. En rödhårig tjej vid andra bordet reser sig upp, vänder sig mot vårt bort och börjar skrika besinningslöst. Skulle man notera alla fula ord hennes stämband producerade vid tillfället skulle man ha material att skriva ett svordomslexikon. Jag reser mig upp för att prata med henne, för att ta reda på vad som hänt och för att lugna henne. All den ilska hon riktade gentemot vårt bord, väggen bakom vårt bord, eller vad det nu vad hon skällde på riktades snart helt och hållet mot mig. Jag försökte lungt tala om för henne att vi bara kastat tillbaka det som kastats mot oss (lite som när barn, i hopp om att vinna dagisfrökens sympatier, dividerar om vem det egentligen var som började). Den arga rödhåriga var emellertid inte intresserad av någon förklaring. Hennes svordomskavalkad fortsatte oförändrat i etthundratjugo decibel. Hon skrek också att jag skulle sätta mig ner. Till slut lessnade jag och höjde rösten så att jag något sånär matchade hennes tonfall. - Lyssna nu på mig, skrek jag. Den arga rödhåriga svarade med en saftig lavett. Plötsligt stod jag svarslös. Brinnjävligt förbannad, men helt svarlös.

Lavetten får passera helt utan någonting. Den skrattas bort. En vän till mig fnissar förnöjt att han minsann fått med slaget på film. Det är helt okej att en kvinna slår en man. "Tjejer, och deras hetsiga humör. Man får passa sig så man inte åker på en propp". Det är heller ingen slump att lavetten kallas för bitch slap. Den är en, kanske inte enligt lagboken men helt och hållet enligt samhällsnormen, helt legal argumenationsteknik. Om man är kvinna, och antagonisten är man, det vill säga. För låt oss vända på skeendena. Ponera att det hade brunnit till hos mig, att det var jag som hade lappat till henne. Det hade minsann inte skrattats bort. Ett mer troligt scenario är att vakterna gripit in. Jag hade polisanmälts, fått betala tusentals kronor i skadestånd för sveda och värk, och dessutom traskat omrking hela våren med en boja runt fotleden. Där utöver hade jag för all evinnerlig framtid haft stämpeln som kvinnomisshandlare. 

Ovan nämnda påföljder är helt rimliga. Mäns våld mot kvinnor är avskyvärt, och ska ha kännbara påföljder. Det är inte den debatten jag vill väcka. Jag undrar bara vad det är i samhället som rättfärdigar att kvinnor brukar våld mot män. Det är för enkelt att enbart hänvisa till kvinnors rent fysiska underlägsenhet. Ett slag är ett slag oavsett vem som delar ut det.

Vi återgår till lavetten och min svarslöshet. Jag har absolut inga alternativ efter att ha fått det slaget. Kallar jag på vakten så skrattar han åt händelsen. Polisen skulle fnysa åt det. Jag kan inte heller slå tillbaka, för då har vi scenariot med kvinnomisshandel igen. Jag hade möjligtvis sluppit fotbojan av den anledningen att jag inte slog först, men ni förstår. Jag kunde inte besvara lavetten, det fanns ingen möjlighet. Efter slaget ringde det i mitt öra resten av kvällen, men det är förstås helt okej. Jag föll bara offer för en kvinnas hetsiga humör. Man får akta sig så man inte åker på en propp.

Trots att jag ar ganska avigt installd till bloggar om shopping sa kanns ett inlagg i amnet i det narmaste oundvikligt. Overallt finns de, forsaljarna, och de gor sitt basta for att pracka pa mig saker som jag egentligen inte behover. Vissa forsaljare ar irriterande paflugna. Varst ar skraddarna. Det racker att man slanger med blicken mot de hopplost omodernt uppkladda skyltdockorna i deras fonster for att man ska ha skraddaren hangande pa sig som en igel. Han ar sjalv uppkladd i kavaj, har valkammad frisyr och vill hovligt ta i hand for att visa upp sig som en respekterad yrkesman. Tar man i hand kommer man inte darifran, han slutar aldrig prata. Man forsoker med halvmjakiga avvisningsfraser som "maybe I come back tomorrow", men det ar lonlost. Han slapper inte ivag dig forran han fatt beratta for dig om hela sortimentet, att priserna ar "good" eller i basta fall "special" eller "happy hour" och att han ar den basta i hela stan. Det ar skitjobbigt, men man gar likval i dreas fallor om och om igen. 

Foraljarna dras till mig som flugor kring en sockerbit. Jag ser ganska snall ut och ses nog som ett lovligt byte. Misstanker att jag ar en ganska bra kund ocksa. Har, trots att jag inte ar stormfortjust i utbudet har, shoppat en hel del. Jag ar emellertid inte ensam i familjen. Madam, som forsaljerna omnamer Monica (farsan ar forovrigt "papa"), ar varst. Forsaljarna alskar Madam som intresserat studerat allt de kommer dragandes med. Papa suckar mest och skakar avvisande pa huvudet. Han ar nagot mer svarovertygad an oss andra, och hans ibland nagot barska blick skrammer fortjanstullt bort de orientaliska kopmannen. Papa har ocksa handlat en del ska tillaggas. Han handlar piketrojor och pavisar garna och ofta trojornas fortrafflighet. Det dummaste vi har handlat da? Det maste vara sandborstarna pa stranden, dar borststrana ar sa mjuka att de knappt orkar rubba sandkornen. Bade madam och papa kopte, men jag lat mig inte luras. Inte den gangen i alla fall.

Apropa luras sa har vi det har med prutning. Som dum svensk turist ar man alltid for snall. Utgangspriset ligger alltid hundra procent over det egentliga priset. Anda star man dar och har daligt samvete, trots att man innerst inne vet att forsaljarna inte skulle slappa ivag nagot som denne inte gor en god vinst pa.  Jag kopte ett par jeans idag. Utgangspriset lag pa 950 baht (vilket ar ungefar 250 svenska kronor). Jag bjod 600, och trodde att jag var djarv. Forsaljaren nappade nastan direkt, och jag stod dar som en dum turist och insag att jag nog kunnat ga ner nagon hundring till. Vill knappt tanka pa de sjuka overpriser jag betalat denna veckan, men a andra sidan ar det billigare an hemma. Antar att jag kommer hinna bli lurad ett par ganger till innan veckan ar over.


***

Solbrannan borjar ta sig sa smatt, till och med i ansiktet dar pigmentet brukar vara oerhort svarflirtat. Mot madams och papas laderhud kampar jag dock forgaves, aven om jag igar gjorde ett tappert forsok som resluterade i en ilsket rod rygg som annu ar varm som en spishall.


***

Maten ar fortsatt fantastisk, och faktum ar att de basta restaurangerna finns pa var gata. Man behover nte alltid ga over an efter vatten.

Jag ar uppe pa benen igen sedan ett par dagar tillbaka och har hunnit med en hel del sedan forra gangen jag uppdaterade har. I forrgar besokte vi apberget i Hua Hin. Vad berget heter egentligen har jag ingen aning om, men apor var dar och de var inte alls skygga. Harligt exoktiskt for en svensk som blir exalterad av att se en igelkott luffa over en grasmatta eller att se en ekorre skutta upp i ett trad. Jag hade forhoppningar om att kunnaladda upp ytterligare ett bildsvep sa ni kan fa se aporna, men datorerna har nere lamnar en del att onska. Aporna ser hur som helst ut som Krusty the Clowns cirkusapa, for er som foljer Simpsons.

Igar var vi  pa elefantridning. Turistfalla? Mojligtvis, men likval valdigt kul att ha gjort. Man forstar inte hur stor en elefant ar forran man suttit pa en. Det ar skumpigt att rida elefant, och det gar inte vidare fort. Mitt djur hade dessutom en svagt framatlutad sadel, och det kravdes en skaplig kraftanstrangning for att man inte skulle halka av bjassen. Rutten vi skumpade runt var ganska trist. Vi passerade genom ett par traddungar och ett par mindre vattendrag, men for det mesta var det bara vanliga grusganger. Allt var inom ett inhagnat omrade.

Idag spelade vi golf och et ar annorlunda an hemma fick vi erfara. I Thailand har man caddys. For er ickegolfare ar caddyn en liten filur som slapar runt pa spelarens klubbor och ger sma tips och goda rad i spelet. So far so good. Mediokra idrottsman som jag behover all hjalp i varlden. Dessvarre var min caddy mer intresserad av att rundan skulle ga fort an om hur jag spelade. Jag var tillslut sa forbannad pa honom att jag inte visste var jag skulle ta vagen. Vi fick for det forsta inte varma upp, vilket givetvis paverkar spelet for oss som pga av uselt svenskt vader inte hallt i golfklubbor pa flera manader. Vi hann inte njuta av de fantastiska miljoerna kring banan, knappt fotografera eller nagot liknande. Jag blev som sagt forbannad, och nar jag blir det sa spelar jag annu samre, vilket i sin tur gor att jag blir annu mer forbannad. Ni forstar sakert. Jag var rosenrasande nar jag rullade i sista putten, och var rejalt snal med caddyns dricks. Det fick naturligtvis han att surna till ocksa. Hoppas jag sabbade hans formiddag pa samma satt som han sabbade min.
En rolig detalj maste jag beratta fran golfen. Det fanns apor pa banan ocksa, och det gav sig efter bollarna. En apa tog snodde Monicas boll och kastade in den i skogen. Det ar sant som piggar upp!

Pa aterseende!

Resan blev betydligt langre an man kunde tanka sig. Incheckningen pa Kastrup skedde strax efter klockan 14 pa mandagen.  Vi var ute i god tid for att slippa koer och stress. Planet var planerat att ga klockan 17 och vi avverkade i tur och ordning taxfreebutikerna pa flygplatsen. Jag kande viss oro att var flight inte tilldelats nagon gate. Oron var befogad, enormt befogad. Planet hade blivit forsenat. 22.50 var ny avgangstid. Sex timmar ar lange pa en flygplats, men vi fick vouchers - snallt tilltagna belopp, men anda - sa vi kunde ga och ata. Avgangen skots under kvallen upp med ytterligare en timme och femton minuter. Nya vounchers delades ut och dessa rackte precis sa vi fick en ol var. Vi var sega i kropp och knopp nar vi traskade pa planet strax efter midnatt. Da kom nasta chock. Det hade blivit fel med listorna fran bagageutlamningen. Planet blev ytterliggare tva timmar forsenat och lyfte inte fr[n Kastrup forran klockan 02.

Flygresan tog tio timmar och tjugofem minuter. Jag lyckades, min otympliga lekamen till trots, sova en hel del under resan. Veckan fram till resan var tamligen haktisk och detta hade paverkat min nattsomn sa somnen under resan var valkommen. Planet landade i Phuket, da flygplatsen i Bangkok fortfarande var stangd pga det hoolabaloo som for tillfallet forsiggar i Thailand. Att landningen skedde i Phuket gjorde att vi hade nio timmar i buss till hotellinkvarteringen i Hua Hin att se fram emot. En langresa till med andra ord.

Bussen gick naturligtvis inte i tid den heller. Nagra hade hamnat pa fel transferbuss efter ett missat inrikesflyg, och det dividerades i timmar. Resan till Hua Hin var ocksa langre an man kunde forestalla sig. Pa bussen var plotsligt min langa lekamen precis sa otymplig som jag ville minnas den. Jag tror att jag, trots idogt forsokande, fick tio minuters somn under den nio timmar langa bussresan. Tranfern skumpade varre an en gammal folkabuss pa en norrlandsk skogsvag och chaufforen korde som om han stulit bussen. Under resan gjorde jag mig ett par nya skivbekanstskaper i form av Glasvegas, Damien Jurado och Eldkvarns senaste alster. Vi checkade in pa hotellet vid sex i morse. Uppe pa rummet kom nasta overraskning. Sangen jag fatt var av taltsangskaraktar. Den var hard som sten. Farsan trodde att den lanats fran ett kloster, dar man av religiosa skal spaker sin kropp for att uppna nat himmelskt mumbojumbo. Lagg ut en frottehandduk pa ett stengolv och kasta dig pa den om du vill uppleva kanslan jag fick nar jag for forsta gangen la mig i sangen. Tack och lov var jag alldeles utmattad och samnade anda. I insomningsogonblicket hade det i runda slangar gatt trettiofyra timmar sen dorren lastes hemma i Sverige. Det blev en lang resa, en jobbig resa, men av forsta dagen pa resmalet att doma vart det vart besvaret.


***

Hotellet och researrangoren har fixat en ny sang till mig. Inga skugga ska falla over dessa.


***

Ingenting kostar har, sa skulle det varit hemma ocksa.


***

Det lokala olet Singha smakar mumma!


***

...och nu kom beskedet att flygplatsen i Bangkok oppnar pa fredag. No more bus! Sweet!


Pa aterseende!