Mig, mig själv och alkoholen
Alla personer har en självbild. Den styr hur vi interagerar med andra människor. Vi framhäver vissa sidor av oss själva och vi döljer andra. Om jag dissekerar min självbild - och nu blir bloggen för en gångs skull lite personlig - kommer jag fram till att jag ser skaplig ut, är lite blyg, hopplöst usel på att kallprata (vilket bland annat visar sig i att jag är helt värdelös på att prata i telefon). Vidare tror jag att folk ser mig som en halvnörd, en kvarleva från de tidiga tonåren då jag var en sådan. Jag är däremot eftertänksam, rationell, snäll, bra på att uttrycka mig, mer allmänbildad än riksgenomsnittet och hyfsad på att argumentera (även om min argumentation oftare bygger på vilja och envishet än på skolning i de klassiska argumentationsteknikerna). Jag känner mig, hör och häpna, som en ganska klipsk kille och det är denna bilden jag vill att andra ska se av mig.
Alkohol är ett ämne som används för att förvränga självbilder. När jag vaknade i morse så funderade jag jag över vad alkoholen gör med min självbild. I den bästa av världar så skulle alkoholen ersätta blygheten med en känsla av självsäkerhet. Jag skulle känna mig snyggast i världen, och ifrågasätta Kopernikus med teorin att jorden, solen och stjärnorna i själva verket kretsade kring mig. Jag skulle i samma drömvärld vakna dagen efter, lukta som en sommaräng, äta en nyttig frukost och längta efter att snöra på mig löparskorna så jag kunde springa en mil. När man istället vaknar kallsvettig med en blytung betongkeps på huvudet så vet man att denna drömvärld inte existerar (som om man inte kunnat räkna ut det tidigare). Någon gång under festkvällen vet jag att jag är och nosar på den här självsäkerheten. Dessvärre inträffar detta någonstans mellan andra och fjärde ölen. Vid tillfället är klockan 21.30, och då sitter jag på en förfest bland vänner. Således är jag i ett sällskap där jag känner mig trygg och självsäker oavsett. Här efter börjar förfallet. I ivern att behålla denna sköna självsäkerhet fortsätter drickandet, men här kommer alkoholens bieffekter. När man vill vara den smarta, eftertänksamma killen som har lätt att uttrycka sig är alkholen inte ens bästa vän. För varje centiliter jag dricker trasas den tänkande delen av hjärnan sönder bit för bit. Plötsligt har man bara reptilhjärnan att förlita sig på, och i dennes arbetsområde ryms inget av det som undertecknad vill exponera för omvärlden. Den roliga, smarta killen finns inte längre. Kvar finns ett ganska snyggt skal, som dock blivit ännu blygare i vetskapen om alkoholens fördumningskraft. Känslan om att omvärlden ser mig som en nörd förstärks också. Det är väl ingen som vill ha med mig att göra. Om jag, trots alkoholskadad hjärna, mot förmodan skulle komma på något klokt att säga så spelar det ingen roll. Min röst har förvandlats till ett sluddrande men ack så högljutt läte. Andra föga fördelaktiga bieffekter som alkholen medfört är en groteskt äcklig fylleandedräkt, en fascination för urdålig schlagermusik och ett kraftigt nedsatt balanssinne. Här kommer ångesten, och kort därpå tröttheten. Allt detta lidande för en dröm om ökad själsäkerhet.
Är det i bakfylleångest jag skriver detta då? Nej, det är det verkligen inte. Vetskapen om att jag återfått analysförmågan och konsten att uttrycka mig skänker mig mer självsäkerhet än all öl i världen. Likväl kommer jag stå där i baren, hinkandes Coronas, snart igen. Någon gång då och då kommer den där kanonfyllan som får en att glömma alla problem. Lite drömmande tänker jag: Om jag bara visste formeln för negligerande av spritens bieffekter. Mer öl är sannerligen inte lösningen.
