YouTube-godis
Det börjar trilla in Youtube-klipp från i fredags. Några favoriter har jag hittat.
Idas sommarvisa/Downbound train
Hungry Heart:
Youngstown:
Lost in the flood:
Idas sommarvisa/Downbound train
Hungry Heart:
Youngstown:
Lost in the flood:
Jag kommer nog aldrig att tröttna!
En seg förstatimme, därefter ren magi. Bruce Springsteen slutar aldrig att överraska, och det gör att man kan se honom om och om igen. Starten var egentligen bra. Hade aldrig klunnat tippa Downbound train, den lite lågmälda poppärlan som fallit i skymundan bakom Born in the USA-plattans alla megahits, som startlåt men den funkade alldeles utmärkt. Badlands kom som andralåt. Magiskt? Ja, egentligen, men någonting fattades. Ljudet var svajigt, och det kändes lite nesligt. Ett antiklimax som till råga på allt följdes upp av svaga My lucky day från senaste skivan och Candy's room med bibehållet skitljud. Därefter brann det till ordenligt. Ljudkillen vaknade ur bakyllan och Outlaw Pete var precis så bra live som jag hoppats att den skulle vara. Feelgood-melodin Darlington County gick av bara farten. Var detta vändningen? Nej, givetvis inte. Då hade jag inte ställt frågan. Först kom den halvtråkiga Working on a dream, titelsspår på nya skivan och flitigt spelad i Radio Malmöhus. Bruce väljer därefter att plocka fram Seeds, en av karriärens absolut tråkigaste låtar, ur en dammig koffert längst in garderoben. Låten låter som ZZ Top låter när ZZ Top låter som allra sämst. Vedervärdig betongboogie. Därefter kör han den normalt ganska sköna Nebraskaklassikern Johnny 99 i samma stuk. I detta läget var jag i ärlighetens namn ganska bedrövad där jag såg idolen med glorian på sned hamrades på telecastern likt en medioker Ulf Lundell.
Nu kom förstås vändningen, och visst ligger det något i taletsättet att det är i motvind som draken lyfter. Först Nils Lofgrens paradnummer Youngstown - jag har fortfarande gåshud efter gitarrsolot - från underskattade The ghost of Tom Joad och därefter en fullständigt lysande cover på Rascals 60-talsklassiker Good Lovin'. Hungry heart, Growin' up och Thunder road följde, och det vore överflödigt att ens nämna publikresponsen. Att någon fjåne här efter önskar Queen of the supermarket gjorde inte så mycket (även om alla personer med vett undrar hur man kan önska den låten) då den följdes upp av allsångsfavoriten Waitin' on a sunny day och odödliga The Promised Land. Bruce Springsteen var plötsligt så där "låt aldrig kvällen ta slut"-bra som bara han kan vara, och i detta lyriska ögonblick toppar han allt genom att, på publikens inrådan, spela Lost in the flood. Jag står i evig tacksamhetsskuld till den person framme i piten (finns det inget mindre genant ord jag kan använda för att beskriva det inhägnade området framför scenen?) som gjort skylten med Lost in the flood på. Tack så innerligt, du gjorde min vår och min sommar! Radio Nowhere, Lonesome day, The Rising och Born to run följde innan det var dax för extranummer.
Första extranumret var Stephen Fosters folksång Hard times come again no more från 1865 (ja, jag har googlat men nyfikenhet är ju kunskapens moder) i en briljant gospelversion som lämnade undertecknad och 32 000 andra fullkomligt förstummade av beundran. Låten plockades in i repetoraren med hänvisning till den rådande finanskrisen, och den kändes trots sina 150 år på nacken oerhört aktuell. Som andra extranummer spelades Tenth avenue freeze-out, och jäklar vad jag har önskat att få höra detta mästerverk live. Jag älskar soul- och gospel-Bruce, och han skulle kunna få med mig i vilken frikyrka som helst om han hade haft den avsikten. Det har han tack och lov inte. Land of hope and dreams är nästa mästerverk, och jag undrar likt Markus Larsson i Aftonblaskan om inte låten är Springsteens bästa under 2000-talet. Därefter följde givna partystänkaren, och kvarlevan från Seeger sessions-turnén, American Land. Låten kunde gärna fått bytas mot någon annan, men jag hoppade och klappade som en galning så vem är jag att klaga? Glory days följde innan det var dax för nästa raritet, det i Springsteenkretsar omtalade och fantastiska Detroit-medleyt. En rockabillykavalkad som Bruce & E Street Band spelat vid vissa speciella tillfällen under karriären. Det var fantastiskt att få se detta i verkligen. Att jag sett medleyt framföras bättre på gamla liveklipp från 70-talet spelar ingen roll, medleyt tog mig till himmelen. Väl i himmelen avslutade Springsteen kvällen med Dancing in the dark.
Har du spotify och vill lyssna på låtarna så finns hela låtlstan här!
Mighty Max trummar för tillfället åt Conan O'Brien istället för med Bruce. Vikarierande trummis var Weinbergs 18årige son Jay och han gjorde sitt jobb förtjänstfullt även om det sackade lite ibland.
Ingen Jungleland i fredags heller. Frågan är ifall jag vill höra den. Clarence är inte vad han en gång var, och ett uppfuckat solo skulle sannolikt plocka bort lite av låtens magi.
Enda kändisen vi spotade i publiken var TFFs anfallare Fredik Jensen. Man får vara glad för det lilla. Eller nej.
Stadion blir aldrig Ullevi. Så länge hufvudstaden inte har en vettig arena så bör alla konserter förläggas på västkusten.
Och slutligen. Om Bruce kommer tillbaka så kommer jag också. Fredagkvällen var ett viktigt test på om jag kan tröttna på Bruce och E Street Band, och nej, det kan jag fan inte.
***
Fotbolls-VM i Sydafrika är långt borta. Kanske lika bra det. Om vi ska missa något VM så är det väl just det här. Nu kan vi generationsväxla i lugn och ro. Återstår att se vad påläggskalvarna kan uträtta i U21-EM. Snart bara en vecka till premiären.
***
Det var riktigt kul att skriva igen!
Nu kom förstås vändningen, och visst ligger det något i taletsättet att det är i motvind som draken lyfter. Först Nils Lofgrens paradnummer Youngstown - jag har fortfarande gåshud efter gitarrsolot - från underskattade The ghost of Tom Joad och därefter en fullständigt lysande cover på Rascals 60-talsklassiker Good Lovin'. Hungry heart, Growin' up och Thunder road följde, och det vore överflödigt att ens nämna publikresponsen. Att någon fjåne här efter önskar Queen of the supermarket gjorde inte så mycket (även om alla personer med vett undrar hur man kan önska den låten) då den följdes upp av allsångsfavoriten Waitin' on a sunny day och odödliga The Promised Land. Bruce Springsteen var plötsligt så där "låt aldrig kvällen ta slut"-bra som bara han kan vara, och i detta lyriska ögonblick toppar han allt genom att, på publikens inrådan, spela Lost in the flood. Jag står i evig tacksamhetsskuld till den person framme i piten (finns det inget mindre genant ord jag kan använda för att beskriva det inhägnade området framför scenen?) som gjort skylten med Lost in the flood på. Tack så innerligt, du gjorde min vår och min sommar! Radio Nowhere, Lonesome day, The Rising och Born to run följde innan det var dax för extranummer.
Första extranumret var Stephen Fosters folksång Hard times come again no more från 1865 (ja, jag har googlat men nyfikenhet är ju kunskapens moder) i en briljant gospelversion som lämnade undertecknad och 32 000 andra fullkomligt förstummade av beundran. Låten plockades in i repetoraren med hänvisning till den rådande finanskrisen, och den kändes trots sina 150 år på nacken oerhört aktuell. Som andra extranummer spelades Tenth avenue freeze-out, och jäklar vad jag har önskat att få höra detta mästerverk live. Jag älskar soul- och gospel-Bruce, och han skulle kunna få med mig i vilken frikyrka som helst om han hade haft den avsikten. Det har han tack och lov inte. Land of hope and dreams är nästa mästerverk, och jag undrar likt Markus Larsson i Aftonblaskan om inte låten är Springsteens bästa under 2000-talet. Därefter följde givna partystänkaren, och kvarlevan från Seeger sessions-turnén, American Land. Låten kunde gärna fått bytas mot någon annan, men jag hoppade och klappade som en galning så vem är jag att klaga? Glory days följde innan det var dax för nästa raritet, det i Springsteenkretsar omtalade och fantastiska Detroit-medleyt. En rockabillykavalkad som Bruce & E Street Band spelat vid vissa speciella tillfällen under karriären. Det var fantastiskt att få se detta i verkligen. Att jag sett medleyt framföras bättre på gamla liveklipp från 70-talet spelar ingen roll, medleyt tog mig till himmelen. Väl i himmelen avslutade Springsteen kvällen med Dancing in the dark.
Har du spotify och vill lyssna på låtarna så finns hela låtlstan här!
Mighty Max trummar för tillfället åt Conan O'Brien istället för med Bruce. Vikarierande trummis var Weinbergs 18årige son Jay och han gjorde sitt jobb förtjänstfullt även om det sackade lite ibland.
Ingen Jungleland i fredags heller. Frågan är ifall jag vill höra den. Clarence är inte vad han en gång var, och ett uppfuckat solo skulle sannolikt plocka bort lite av låtens magi.
Enda kändisen vi spotade i publiken var TFFs anfallare Fredik Jensen. Man får vara glad för det lilla. Eller nej.
Stadion blir aldrig Ullevi. Så länge hufvudstaden inte har en vettig arena så bör alla konserter förläggas på västkusten.
Och slutligen. Om Bruce kommer tillbaka så kommer jag också. Fredagkvällen var ett viktigt test på om jag kan tröttna på Bruce och E Street Band, och nej, det kan jag fan inte.
***
Fotbolls-VM i Sydafrika är långt borta. Kanske lika bra det. Om vi ska missa något VM så är det väl just det här. Nu kan vi generationsväxla i lugn och ro. Återstår att se vad påläggskalvarna kan uträtta i U21-EM. Snart bara en vecka till premiären.
***
Det var riktigt kul att skriva igen!
Hej igen! Idag börjar konsertsommaren.
Snart avfärd till Stockholm, jag har tagit årets första semesterdag. Bruce Springsteen ikväll. Vågar inte läsa hur gårdagsspelningen var. Vet bara att den regnade bort och att han spelade den öppningslåt jag förutspådde. CCR's Who'll stop the rain, en fantastisk låt som Bruce och ESB spelat till och från på turnéer under årens lopp.
Jag har ingen aning hur han kommer öppna ikväll. Jag vet inte ens om han kommer vara bra. Det känns otryggt att han inte är på Ullevi den här gången. Återstår att se ifall jag kommer stå där lika förundrad och förstummad som ett år sedan när konserten är över.
Det är en händelserik helg, den här. Springsteen, VM-kval mot Danmark och förmodat lägenhetsköp på måndag. När livet äntligen kickar igång igen efter vinterkoman så är det med dunder och brak. Snart avresa. Livet börjar här!
Jag har ingen aning hur han kommer öppna ikväll. Jag vet inte ens om han kommer vara bra. Det känns otryggt att han inte är på Ullevi den här gången. Återstår att se ifall jag kommer stå där lika förundrad och förstummad som ett år sedan när konserten är över.
Det är en händelserik helg, den här. Springsteen, VM-kval mot Danmark och förmodat lägenhetsköp på måndag. När livet äntligen kickar igång igen efter vinterkoman så är det med dunder och brak. Snart avresa. Livet börjar här!
