Springsteen, Springsteen, Springsteen
***
Idag var nästa viktiga Springsteendatum. Skivsläpp för Working On A Dream. Den har gått på repeat sedan jag kom hem från jobbet. Skivan är lätt att tycka om. Springsteen har sannolikt aldrig varit så här poppig och melodisk. Om de senaste skivsläppen varit ganska tunga och politiska så är Working On A Dream snarare en ljus kärleksplatta, även om vissa spår spretar ut ganska mycket från mönstret. Öppningsspåret Outlaw Pete är precis som titeln antyder en i raden av hyllningar till schablonen av de fattige amerikanske pojken som hamnar i klammer med rättvisan. Samme pojke som under annat namn besjungits av Woody Guthrie, Townes Van Zandt, Pete Seeger och andra folkhjältar, och som omskrivits av John Steinbeck. Låten är bra, men åtta minuter lång och helt malplacerad i sammanhanget. Här är den med, och dessutom som öppningsspår. Fullkomligt sönderproducerade utfyllnadsspåret Good Eye är också ett i det närmaste obegripligt inslag. Jag förstår förövrigt heller inte varför Springsteen låter Brendan O'Brien ens komma i närheten av låtarna. Denne O'Brien har kvävt E Street-svänget på de två senaste plattorna, och forsätter även här att ogenerat göra sitt bästa för att tråka till låtarna med sina tunggumpade produktioner. Finns det överhuvudtaget någon som tycker att han tillför något?
I övrigt är skivan full av godbitar. The Last Carnival, hyllningen till bortgångne E Street-organisten Danny Federici, är kanon. Allra bäst är han i alt. country-pärlan Tomorrow Never Knows och i filmlåten The Wrestler (för vilken han dessutom tilldelades en Golden Globe). Nu återstår att se vad Springsteen och E Street Band kan göra med låtarna när de till sommaren entrar stadions scen utan Brendan O'Briens inblandning. Jag längtar!
***
Kan slutligen inte låta bli att invända lite mot Markus Larssons Oasis-recension. Jag vet inte vad recensenten väntade sig av spelningen. Att Liams röst fallerat under de senaste åren kan knappast undgått någon. Att mellanspåren inte blir lika bra när några av de gamla mästerverken fått stryka på fötterna för det nyskrivna, och sämre materialet, säger väl också sig själv. Med detta i åtanke var konserten bra, mellan varven var det till och med mycket bra. Att recensent-Larsson inte tar detta i beräkningarna är anmärkningsvärt. Han slår in öppna dörrar när han sågar Oasis för de brister man redan på förhand kände till. Det är lite som när en filmrecensent sågar Grease för dess banala dialog, eller Sällskapsresan för dess klichéer om charterturister. Publiken ser Oasis för nostaligins skull. Inte för att få en perfekt rockkonsert med ett ungt och hungrigt band. Då ska man nog försöka se Glasvegas, eller motsvarande, istället.
Tonight, I'm A Rock 'n Roll Star!
Forum låg precis runt hörnet från restaurangen. Det är på sätt och vis en ganska mäktig arena. Det finns inga läktare, utan bara ett jättestort golv. Förbandet, ett skränigt, men faktiskt skapligt danskt garagerockband som undertecknad inte uppfattade namnet på, spelade som förband alltid gör alldeles för högt. Jag tillhör den kategorin människor som egentligen inte begriper poängen med förband. De kan ofta vara ganska bra, men det blir lite till ingen nytta då publiken generellt bara önskar dem av scenen. (Sen skulle det väl i o f s varit kul att sett AC/DC som förband till Black Sabbath någon gång i mitten av sjuttiotalet, men det är en helt annan historia.) Oasis entrade traditionsenligt scenen till Fuckin' in the bushes och körde sedan själva igång med Rock 'n' Roll Star, det briljanta öppningsspåret från debutskivan Definitely Maybe. Därefter spelades det i huvudsak nyare material under konsertens första hälft. Låtarnas kvalitet visade att Oasis faktiskt haft ett liv efter 1997. Lyla, The Shock Of The Lightning och Songbird som alla spelades under konsertens första hälft, är riktiga kanonlåtar från Oasis senare år. Det rådde däremot inga tvivel om vilket material som publiken suktade efter, och konsertens andra halva blev som väntat en klassikerkavalkav i världsklass. Från Slide Away och framåt avlöste klassikerna varandra med grymma allsångstoppar på Morning Glory, Wonderwall, Champagne Supernova och den nya favoriten och Beatles-flirten I'm Outta Time. Bäst var förstås den av Noel akustiskt framförda Don't Look Back In Anger där allsången nästan lyfte taket på arenan. Avlutande Beatlescovern I Am The Walrus, som Oasis mer eller mindre gjort till sin egen, var också magnifik.
Jag förvånas inte om Oasis får halvljumma recensioner från tidningarna. Det är säkert, som med skivorna, att bandet var bättre förr. Detta var emellertid min första Oasiskonsert och jag kan inte vara annat än nöjd. Bröderna Gallagher var precis så coola som bara de kan vara. När publiken, mellan två låtar takfast vrålade bandets namn, gäspade Noel, tittade på sin klocka och frågade "Are you finished?" så kaxigt att det endast är värdigt en Gallagherbroder. Jag fick precis allt det jag ville ha ut av konserten, och det var kanon!
***
Kvällen fortsatte på Den Glade Gris, byns Shot-Mecka. Stämningen var mycket god och bricka för bricka med Fisherman-shots bars till vårt bord. Spenderade en sanlös massa pengar igår. Det är märkligt. Det är precis som om pengarna tappar sitt värde när man växlar till en annan valuta. De måste bara användas. Tur att jag inte hade växlat ännu mer, då hade jag haft ångest idag. Nu kan jag nöja mig med att säga att jag hade den bästa utekvällen på mycket, mycket länge.
***
Foton från gårdagen:
Det var denna kartan som fick oss att inse att vi gått åt fel håll! Tack Köpenhamns kommun!
Hårdingarna!
Det stora golvet på Forum.
Foto av en kalufs. Bröderna Gallagher skymtas i bakgrunden.
***
Fler, och bättre bilder, finns på Dominikas fina fotoblogg; http://www.dominikasblog.blogspot.com/. Kolla in den!
En helt vanlig vardag
Eländet var förstås inte slut för det. När jag kom upp fick jag syn på gårdagens hyrfilm som jag givetvis glömt bort i tvättstressen. Jag tog filmen, slängde på mig jackan och slog igen dörren. I fickan hade jag min bilnyckel och ett godispapper. På andra sidan den smäcklåsförsedda dörren låg mina dörrnycklar. Jag orkade inte ens bli arg. Farmor har reservnyckel, och det är bara en sådan dag. Vissa skulle säga att jag är klantig, men det känns som en för enkel förklaring. Antar att jag bara har aningen fler otursdagar än andra människor.
***
Det är sällan jag rapar upp vanliga händelser från mitt liv här på bloggen. Har jag tråkat ut er ber jag om ursäkt, men jag behövde verkligen skriva av mig.
***
Josh Rouse på Babel imorgon. Gåt dit!
Förlåt Sverige!
Jag trodde att jag klarat mig undan då rubriken endast hängde ut 70-talisterna. Det visade sig dock redan i första raden att även jag som tidig 80-talist ska veta hut. Jag vill därför ta tillfället i akt att be Sverige om ursäkt. Förlåt för mina armbågar och Thailandsresor. Förlåt!
Ett slag i jämställdhetsdebatten
Bloggen har vilat en tid. Skrivlustan fick sig en törn efter Thailandsresan. Där nere hände massor hela tiden, vilket också gav mig massor att skriva om. Vardagslunken hemma i Sverige har känts ointressant. Visst, det har varit julledigt. Jag lyckades också till sist komma över de där eftertraktade AC/DC-biljetterna som trånat efter hela hösten. Likväl har inget känts roligt nog att skriva om. Inget har känts tillräckligt angeläget. Det krävdes att jag skulle bli riktig jävla förbannad för att bloggen skulle skakas till liv igen. Det blev jag igår.
Jag hade lite fest här hemma igår. Det var jättetrevligt och centiliter efter centiliter fuktade våra torra strupar. Strax efter midnatt gav vi oss ut för dansa och festa vidare på nattklubb. Väl där inne slog vi oss ned vi ett bord. Jag är osäker på hur det startade med det kastades lite servetter och plastglas mellan vårt bord och bordet mittemot. Stämningen var fortsatt uppsluppen, men så hände något. En rödhårig tjej vid andra bordet reser sig upp, vänder sig mot vårt bort och börjar skrika besinningslöst. Skulle man notera alla fula ord hennes stämband producerade vid tillfället skulle man ha material att skriva ett svordomslexikon. Jag reser mig upp för att prata med henne, för att ta reda på vad som hänt och för att lugna henne. All den ilska hon riktade gentemot vårt bord, väggen bakom vårt bord, eller vad det nu vad hon skällde på riktades snart helt och hållet mot mig. Jag försökte lungt tala om för henne att vi bara kastat tillbaka det som kastats mot oss (lite som när barn, i hopp om att vinna dagisfrökens sympatier, dividerar om vem det egentligen var som började). Den arga rödhåriga var emellertid inte intresserad av någon förklaring. Hennes svordomskavalkad fortsatte oförändrat i etthundratjugo decibel. Hon skrek också att jag skulle sätta mig ner. Till slut lessnade jag och höjde rösten så att jag något sånär matchade hennes tonfall. - Lyssna nu på mig, skrek jag. Den arga rödhåriga svarade med en saftig lavett. Plötsligt stod jag svarslös. Brinnjävligt förbannad, men helt svarlös.
Lavetten får passera helt utan någonting. Den skrattas bort. En vän till mig fnissar förnöjt att han minsann fått med slaget på film. Det är helt okej att en kvinna slår en man. "Tjejer, och deras hetsiga humör. Man får passa sig så man inte åker på en propp". Det är heller ingen slump att lavetten kallas för bitch slap. Den är en, kanske inte enligt lagboken men helt och hållet enligt samhällsnormen, helt legal argumenationsteknik. Om man är kvinna, och antagonisten är man, det vill säga. För låt oss vända på skeendena. Ponera att det hade brunnit till hos mig, att det var jag som hade lappat till henne. Det hade minsann inte skrattats bort. Ett mer troligt scenario är att vakterna gripit in. Jag hade polisanmälts, fått betala tusentals kronor i skadestånd för sveda och värk, och dessutom traskat omrking hela våren med en boja runt fotleden. Där utöver hade jag för all evinnerlig framtid haft stämpeln som kvinnomisshandlare.
Ovan nämnda påföljder är helt rimliga. Mäns våld mot kvinnor är avskyvärt, och ska ha kännbara påföljder. Det är inte den debatten jag vill väcka. Jag undrar bara vad det är i samhället som rättfärdigar att kvinnor brukar våld mot män. Det är för enkelt att enbart hänvisa till kvinnors rent fysiska underlägsenhet. Ett slag är ett slag oavsett vem som delar ut det.
Vi återgår till lavetten och min svarslöshet. Jag har absolut inga alternativ efter att ha fått det slaget. Kallar jag på vakten så skrattar han åt händelsen. Polisen skulle fnysa åt det. Jag kan inte heller slå tillbaka, för då har vi scenariot med kvinnomisshandel igen. Jag hade möjligtvis sluppit fotbojan av den anledningen att jag inte slog först, men ni förstår. Jag kunde inte besvara lavetten, det fanns ingen möjlighet. Efter slaget ringde det i mitt öra resten av kvällen, men det är förstås helt okej. Jag föll bara offer för en kvinnas hetsiga humör. Man får akta sig så man inte åker på en propp.
