On the road: Slingriga vägar och brist på viltstängsel.
Sitter fast i en bilkö i ett bergspass på vägen mellan Enderby och Kaslo. En pickup har frontalkrockat med en timmerbil och allt man ser är en hög med skrot i vägkanten. Det är en plusgrad ute så jag gör bäst i att stanna i bilen. Två timmars väntan enligt räddningspersonalen på plats. Det gäller att hålla fokus hela tiden. Vägarna är inte som hemma. Hastigheten är satt till 80 kilometer i timmen, men vissa kurvor svänger så kraftigt att man måste gå ner till hastigheter så låga som 25-30 km i timmen för att hålla alla fyra hjulen kvar på vägen.
Dagen i Enderby var trevlig. Jag besökte Erik på hans farm mitt ute i ödemarken. På farmen hushålls alla möjliga djur. Allt från kor och getter till lamadjur och emuer. Det är hårt att få jordbruket att gå runt i Kanada. Erik var nöjd om han fick sitt hushåll att gå plus/minus noll, men såg det hela som en hobby och betraktade djuren som hans familj där ute där ute i urskogen bland älgar, björnar och lodjur.
Fick fatt i en aux-sladd för att koppla min iPod till bilstereon. Kanadensarna älskar verkligen sin gubbrock. Jag gillar också gubbrock och applåderar därför delvis de kanadensiska radiokanalernas strävan efter att vara så ocreddiga som möjligt. Lite variation hade dock inte skadat. Man tröttnar ganska fort på John Mellencamps, Men without hats, Bryan Adams och i bästa fall Neil Youngs redan uttjatade hits.
Mest spelade låten i kanadensisk radio är förövrigt denna:
***
Det blev sammanlagt fem timmars väntan vid kraschen. Kom fram till Kaslo strax efter tio igårkväll. Killen i pickupen dog på fläcken, och en lång utredning fick genomföras innan en fil kunde öppnas vid olycksplatsen. Resan fortsatte, och vägen slutade abrupt vid en stor sjö. Fick köra på en färja för att komma över till andra sidan där vägen fortsatte. Fick se fyra nya björnar som mumsade blommor längs vägen. Stannade i Nakusp för en bit mat. En vacker men sömnig landsortsstad som enligt uppgift var tillflyktsort för amerikanska hippies som vill gömma sig undan Vietnamkriget på 60- och 70-talen. Hade inte planerat för femtimmarspausen i bilkön och var rejält hungrig. Fick i mig revben och potatismos. Kollade hockeyn innan jag fortsatte de sista milen till Wanja i Kaslo. Det hade hunnit bli mörkt, och med facit i hand borde jag kanske hoppat över Nakusp och kört direkt när sikten fortfarande var god. Skymningen lockar ut allehanda djur till vägen. Det var som ett långt staket av rådjur längs vägkanten. Jag kan inte förstå varför man inte har viltstängsel, men jag antar att det blir så när ingen betalar mer än tolv procent i skatt och allt är privatägt. Vägen var rejält krokig och gick genom ett bergspass där skogen växte tät. Sikten var minst sagt dålig och jag höll hastigheter långt under vad som var tillåtet. När jag trodde att det inte kunde bli värre så började det dessutom snöa. Ju längre upp på berget jag kom desto mer tilltog snön. Uppe på toppen såg jag knappt över motorhuven. Tuffade nervöst framåt, men gladde mig åt det faktum att det snötäckta landskapet troligtvis tvingat djuren att söka sig därifrån. Det var heller inte förrän jag kom under snögränsen som jag började se rådjur igen. Väl framme i Kaslo tog Wanja emot mig med te och kakor. Jag somnade omedelbart efter att ha lagt huvudet på kudden. Det var en lång och tröttsam dag.
Konstigt, fantastiskt, konstigt.
Så sitter jag här, myspackad i en kingsizesäng på ett My name is Earl-motell i Vernon. Har precis bevittnat en av de mest minnesvärda hockeymatchverna i mitt liv när Canucks efter en sudden death-vinst undvek ett av de största fiaskona i Stanley Cup-historien. Det skulle vara lätt att börja med matchen, men vi tar det från början.
Jag har tillbringat de senaste dagarna hos Martin, Michelle och Aleea i Pemberton. Det har varit tre roliga dagar. Redan i Vancouver skyltades det till Pemberton. En ganska stor stad trodde jag, och gudarna ska veta att jag blev förvånad när jag kom dit och upptäckte att Pemberton storleksmässigt var att jämföra med Anderslöv, Hököpinge eller Östra Grevie. Pemberton hade förvisso en förstklassig sushirestaurang, något de andra svenska metropolerna jag nämde saknar, men det är ingen tvekan om att Kanada är väldigt mycket landsbygd.
Jag gick och la mig tidigt första kvällen. Då jag tillbringat en hel dag i pisten i Whistler (thanks for the pants and jacket, Nathan), var jag helt slut i såväl kropp som knopp när jag kom till Pemberton. Jag gick upp ganska tidigt andra dagen, lånade Martins cykel och gav mig ut på äventyr. Kom hem vid lunchtid och mötte Aleea för första gången. Aleea är Martin och Michelles femtonåriga dotter. Jag förhörde mig om nöjesutbudet i Pemberton och berättade att jag cyklat runt sjön. Aleea sa: I wish I could tell you to do that or go there, but there is nothing. I'm glad that you went to the lake, it's very nice. Det var en fin sjö, men vid detta tillfälle genomgick jag en inre kris. Jag räknade mina semesterdagar och funderade över faktumet att jag eventuellt använde dessa i ett molnigt kanadensiskt Västa Ingelstad. Jag snörade på mig joggingskorna och skingrade tankarna. Sju kilometer och en skön dusch senare insåg jag hur bra jag hade det. Kvällen tillbringades i Whistler tillsammans med Martin och hans urtrevliga brittiska vän Babar (jag vågade aldrig fråga, men jag tror han hette som den franske elefanten). I Whistler var det Big Air, volter och hopp på konstiga skidor. Två duktiga svenskar deltog, men jag skulle ljuga om jag sa att jag brydde mig nämnvärt om tävlingen.
Tredje dagen kom Michelle hem efter att ha besökt sin mormor i Edmonton. Jag hälpte Martin att röja i trädgården och fick i och med det dels ge något tillbaka för mina släktingarnas gästfrihet och dels förbruka lite energi på en i övrigt ganska lat dag i Kanada. Kvällen tillbringades hemma framför tvn när Canucks ytterst oförtjänt fick stryk borta mot Blackhawks i den sjätte åttondelen.
Martin äger lite mark i bushen utanför Pemberton. Vi åkte dit på måndagen. Jag kan utan tvekan säga att Martin och Michelle är två av de mest kreativa och intressanta människor jag träffat. Mitt ute i skogen har de två byggt upp ett helt samhälle av fullt beboeliga stugor. Allt byggnadsmaterial är skrot från rivna kåkar i omgivningen. Deras villa i Pemberton är förövrigt också byggd av second hand-brädor. I skogsbyn bor konstnärer och andra fantastiska peronligheter billigt, och tillsammans utvecklar det sitt samhälle. Det var en av de märkligaste men härligaste platser jag någonsin besökt. Jag lovar att lägga upp foton!
Jag lämnade Martin och Pemberton i morse. Denna dagen kom också att bli en av de märkligaste någonsin. Allt började när jag packade bilen och en björn kom lufsande förbi. Även om jag hoppades trodde jag aldrig jag skulle få sen en björn. Jag hade givetvis inte digitalkameran på mig, men fick ett skapligt kort med mobilkameran. Dagen hade givetvis bara börjat. Körningen från Pemberton till Whistler var fantastisk. Första sträckan, till Lillooet, gick genom ett helt fantastiskt bergspass där jag på toppen var ovanför molngränsen. Jag åt lunch i Lillooet, en sömnig redneckstad men anor från den kanadensiska guldruschen. Lunchen, en steak sandwich, tar utan tvekan en andraplats på listan över de äckligaste sakerna jag någonsin ätit. Nätt och jämnt slagen av en micropizza i Swinoujscie 1999. Efter Lillooet skedde en dramatisk föränding i omgivningen. Efter att hela vägen från Vancouver kört i ett bergigt och grönt landskap befann jag mig plötsligt mitt ute på prärien. Stenöken. Som i en cowboyfilm. Sista biten in mot Vernon förändrades landskapet igen. Här är mestadels skog utmed vägen.
Ja, matchen. Vancouver hade tappat en 3-0-ledning mot Chicago. Match sju av sju i matchserien. I Vancouver. Mot Chicago, regerande mästare och Canucks banemän i två raka slutspel. Vanligtvis bombsäkra målvakten Luongo hade darrat som ett asplöv (lönnlöv?) i tre raka matcher. Pressen på suveräna seriesegrarna från Vancouver var enorm. Matchen började bra. 1-0-ledning efter tre minuter. Matchen fortsatte övertygande med en massiv press mot Blackhawks mål. Väl till mods gick jag till baren på sportpuben. Växlade ett par ord med en kille i Canuckströja. Han berättade att hans släkt var från Sverige. Nu blir det konstigt igen. Killen var släkt med Tommy Körberg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag skrattade så jag grät. Optippat, sa Bull. Tillbaka till matchen. 1-0 stod sig fram till det var tre minuter kvar. Chicago drar på sig en utvisning, men lyckas ändå kvittera efter schabbel i Canucksförsvaret. Jag hade redan kallat på notan. Vilken jävla kalldusch. Var övertygad om att Stanley Cup-slutspelet var över i British Columbia. Kanadensarna på puben tänkte annorlunda. Således stod svenk losermentalitet mot kanadenisk vinnardito. Jag har aldrig varit så glad över att ha fel. Ett perfekt slut på en fantastisk dag.
***
Alexander Edler är Sveriges bästa back för tillfället. Sjukt vad bra han är.
***
Hjalmarsson, Stålberg och Marcus Krüger är givna i ett svenskt VM-lag.
***
Nordamerikansk hotellstandard är fantastisk.
***
Godnatt!
Öl, sol och snö.
Första och andra dagen vandrade jag mest omkring nere i stadskärnan. Kiki jobbade och Chris sprang ärenden. Kvällen blev lugn och jag kom i säng ganska tidigt. Då sista kvällen i Vancouver slutade på bargatan var jag ganska mör, och första kvällen var lugn. Resande tar på krafterna, i synnerhet när man har en tung väska att dra runt på. Andra dagen spenderades som sagt också downtown. Det fanns mycket att se och många foton att ta. Under tredje dagen i Victoria tog Chris med mig på hike utanför staden. Vi besteg ett mindre berg utanför staden. Det visade sig att min joggingskor inte direkt var lämpade var brant terräng. Såväl Chris som hunden flög upp för berget. Själv halkade jag mig fram några meter där bakom. Än värre var det när vi skulle gå ner. Jag halkade två gånger, men klarade mig, så när för en halvt stukad fot, utan några större skavanker. Kvällen gick en aning vilt till. Kiki, Chris och jag åkte ner till stan och drack öl. Vi besökte bland annat en härlig redneckbar av bästa sort. BH:ar hänge överallt i taket, golvet var fullt av jordnötsskal och stereon spelade Merle, Willie och Walyon. Efter redneckbaren gick vi vidare och spelade biljard. Efter en något turlig seger i första rundan blev jag brutalt krossad av Kiki i den andra. Jag spelar generellt inte biljard, framförallt beror det på att jag avskyr att förlora. Hade hursomhelst en mycket trevlig sista kväll.
Fjärde dagen var det dags att återresa till Vancouver och universitetsområdet. Då Eva, min kära rumkamrat, hade en obrukade dag kvar på sitt liftkort i Whistler slog vi våra påsar samman och åkte dit tillsammans. Jag hämtade även min hyrbil, en vit Toyota Corolla, på flyplatsen den dagen. Resan till Whistler gick av stapeln i morse. Vi kom att bli full bil. Eva har släktingar på besök i Vancouver, och det var fler än vi som villa åka skidor. Vi var fem stycken på plats när liftarna öppnade i morse, och vilken dag vi hade. Vädret var kanon och det var inga köer till vare sig skiduthyrning eller liftar. Bäst av allt var förstås skidåkningen. Jag fick för första gången besöka en skidort, och jag älskade varje sekund av det. Solen sken från en klarblå himmel, och dess strålar reflekterades fint i snön. Jag har för första gången i år fått färg, och jag känner mig en aning bränd på kinderna och nästippen. Eva, med familj tog bussen hem efter liftens stängning. Jag stannar en dag till. Bor på ett jättefint hostel Whistler. Det är dessvärre beläget en bit utanför centralorten, vilket gör möjligheterna att till afterski är begränsade. Då alkoholgränsen är satt till 0,05 här begav jag mig trots allt ner till Whistler Village för en öl under kvällen. Vet inte hur mycket afterski jag hade orkat oavsett då kroppen värker efter en dag i backen.
Imorgon blir det ännu en skiddag innan bilen rullar vidare mot Pemberton. Vad som händer där vet jag ännu inte. Det sägs att björnarna börjar vakna ur sin iden nu, och jag hoppas innerligt få se en nalle under min vistelse här. Helst genom bilrutan och inte under någon joggingtur, men jag antar att jag får vara glad för det lilla.
Nu ska jag försöka sova. Blir min första natt i en säng på över en vecka. Dessvärre delar jag rum med två andra, för mig ännu okända, figurer som jag hoppas inte kommer vara alltför berusade när de kommer hemrumlande. Foton från Victoria och Whistler kommer imorgon. Nu väntar sängen. Godnatt alla. Vi ses snart igen.
Världens vackraste stad.
Har satt mig till rätta på färjan till Vancouver Island och Victoria. Dagarna i Vancouver var fantastiska. Det regnade ganska mycket under torsdagen. Försökte vara ute så mycket jag kunde, och gav mig direkt ner till stan för att hitta lite schyssta kläder. Det enda jag fick med mig hem var ett ganska fult paraply. Alla fina bilder regnade bort också. Har under den senaste åren besökt såväl San Francisco som Kapstaden. Två underbara städer, men faktum är att de är chanslösa mot Vancouver. Det finns så fina vyer i staden att det inte går att beskriva. Vattnet, bergen och byggnaderna är fullkomligt utom tävlan bland de platser jag har besökt. Bilderna i förra uppdateringen är fina, men de gör knappast staden rättvisa. Jag är såld.
Fredagen måste ha varit årets hittils bästa dag. På en knagglig internetlina, tillhandahållen av University of British Columbia, såg jag MFF spöa Djugården på Stockholm stadion. Även om spelet laggade i takt med uppkopplingen var det värt de 139 kronorna för att se matchen. Dagen fortsatte i samma fina anda. Efter slutsignalen begav jag mig ut på stan. Jag hoppade av bussen vid den mäktiga Granville Bridge, från vilken jag har tagit några av bilderna från föregående blogguppdatering. Från Granville gick jag genom staden, ned till Waterfront-området och vidare till Stanley park. Jag hade ett lite pressat tidschema, och underskattade parkens storlek å det grövsta. Stanley park är till ytan i storlek med en medelstor svensk stad. Parkens stora turistattraktion är totempålarna. Dessa var i princip det enda jag hann se i parken innan jag jäktade vidare hemåt. Torsdagens misslyckade shopping förbyttes mot succé när jag på vägen hem upptäckte Robson street där klädaffärena avlöste varandra. Två par Levi's senare var jag hemma på universitetsområdet igen.
Efter en snabb dusch och ett besök på öl- och vinhandeln fick jag se Canucks spöa Chicago i den andra åttondelsfinalen av Stanley cup-slutspelet. Hockeyfebern går inte att ta misste på. Det är i år Canucks ska vinna och hela staden lever med. Det är nästan märkligt att se hur många som går runt i matchtröjor på stan, vare sig det är matchdag eller inte. Mycket kretsar kring Sedin-bröderna, och det är också deras tröjor som säljer bästa i supporteraffärerna.
Om fredagen var perfekt var lördagen lite av mosatsen. Tanken var att jag och Eva, den vänliga och härliga stockholmskan vars soffa jag bott på under dagarna (läs nätterna) i Vancouver, skulle vandra upp på Grouse mountain. En av bergstopparna ni kan se i bildspecialen. Dock visade sig att vandringslederna var stängda för säsongen. Bergbestigandet blev istället till vandring i ett av stadens andra naturområden. På kvällen skulle vi sedan se Movits på en klubb i Vancouver. Dessvärre möttes vi av en inställt-skylt på dörren. Sjukdom sades anledningen vara. Om det var så, eller om de helt enkelt sålt för dåligt med förköpsbiljetter förtäljer inte historien. Med slokna huvuden traskade vi ner till stan, tog en öl till och drog hem.
Idag går alltså resandet vidare mot Vancouver Island. Jag hade några fantastiska dagar i Vancouver, och känner mig inte riktigt färdig med staden. Kommer att återvända, den saken är säker.
Nu ska jag försöka lapa lite sol innan båten är i hamn.
Ta hand om er därehmma.
***
Ceféet i Victoria där undertecknad sitter och surfar för tillfället spelar Neil Young. Således är Kanada precis så som Kanada ska vara.
***
Tredje åttondelen ikväll. Go Canucks!
Say cheese
Trettiosextimmarsdagen.
Nu sitter jag i Vancouver, nyduschad och utsvövd. Resan gick i det närmaste smärtfritt, men astrologen hade rätt så till vida att resande såväl är tidsödande som krävande. Flygresan från Kastrup till Heathrow gick i tid. Ingen mat serverades men väl dryck och Japan-mix. När jag bokade resan valde jag mellan att vänta två och fem timmar på Heathrow. Med facit i hand valde jag fel. Fem timmar är lång tid. Har man dessutom inget att göra är det fruktansvärt lång tid. Det fria trådlösa nätverket som Hethrow skryter om fungerade sämre än Nordkoreas stadsnät. Flygplatsen är visserligen stor (århundrades understatement), men taxfree-affärerna är lika tråkiga där som på andra ställen. Att äta tog en timme, resterande fyra timmar ägnades åt att göra absolut ingenting. En spännade sak hände. Jag glömde min iPhone i Heathrows säkerthetskontroll. Den olyckliga upptäckten gjordes efter att jag tagit första klunken öl på en av flygplatsens restauranger, och sedan bestämt mig för att fotografera ölen med mobilkameran. Mobilen var tack och lov omhändertagen av flygplatspersonalen.
När planet väl lyfte visade min tv-skärm att nio timmars flygning återstod. Runt om mig i planet satt indier, indier och ännu fler indier. Jag drog slutsatsen att Vancouver måste ha en stor indisk befolkning. Huruvida detta stämmer vet jag ännu inte. Andra förklaringar till indierinvasionen är att tio procent av världens befolkning de facto är indier, samt att mitt flyg synkade bra med ett anslutningsflyg från Dehli.
Väl i Vancouver var jag fortfarande lite orolig för var jag skulle sova. Dagen före min avresa hörde jag ett illavarlslande rykte om att vandrarhemmet jag bokat rum på skulle vara invaderat av vägglöss. För att inte lusa ner hela packningen redan första natten kontaktade jag istället min för helgen tilltänka couchsurfingvärd, och hon tog tack och lov emot mig tidigare. Vi möttes på en bar här i stan och jag hann se sista perioden av Canucks-Chicago. Natten har tillbringats en en ganska hård, väldigt smal men likväl bekväm soffa på Vancouvers universitetsområde. Nu är det dags att se staden i dagsljus.
På återseende.
