DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Det är nollnolltalets sista dag idag. Jag har egentligen inte reflekterat över att det ska bli nytt decennium. Tiden bara rullar på och en annan gör sitt bästa för att hänga med. Jag var och såg Henrik Schyffert försvara sitt nittiotal på Palladium i Malmö. Det var kul och jag skrattade både en, två och tre gånger. Henriks Schyfferts nittiotal var för honom vad nollnolltalet varit för mig, steget mellan liten och stor. Jag kommer aldrig att behöva försvara mitt nollnolltal, har så vitt jag vet inget direkt att be om ursäkt för och känner inte direkt att jag har något att vara stolt för heller. Hursomhelst var nollnolltalet mitt kliv ut i vuxenlivet. Jag är fortfarande lite naiv, gnällig, fnissig och allt det där som hör ungdomen till, men har däremot mognat i omgivningens ögon då jag förväntas vara vuxen. Jag har också mognat så till vida att jag inte längre går i skolan utan har ett fast jobb som möjliggör ägande av bil och bostad. Min uppfattning om vad som är jobbigt och svårt i livet har vidgats från att vid nollnolltalets början innebära ett massivt acneutbrott eller samhällskunskapsprov på 30 sidor till att vid decenniets slut innebära en känsla av otillräcklighet i en värld av magsår, stress och depressioner.

Nollnolltalet har gått fort, men när jag ser tillbaka har jag hunnit med en del. Studenten 2001 blev någon form av startskott för ovan beskrivna mognadsprocess. Jag vägrade lumpen. Min far har alltid berättat hur mycket han hatade värnpliktsåret och eftersom jag alltid sett mig själv som betydligt mesigare än farsgubben var lumpen inte att tänka på. Vid mönstringen kved jag om knäskador, migrän, svagt psyke och alla andra krämpor jag kunde komma på. Jag var så sjuk att jag slapp alla testerna på mönstringen och hamnade precis som alla andra mesar i den så kallade utbildningsreserven. Istället för värnplikt fick jag jobb som kontorsassistent inom Malmö stad. Jag bodde fortfarande hemma och sparade undan så mycket jag kunde av de pengar jag tjänade. Tilltron till IT-revolutionen gjorde emellertid att mycket av mina besparingar försvann ut i tomma intet. Jag blir fortfarande svart i ögonen när jag överblickar det fondkonto i vilket Föreningssparbankens Contura-fond skulle trygga min framtid. Den där jävla Jonas Birgersson med sin oranga fleecetröja lät så trovärdig när han pratade om den största samhällsomvälvningen sedan industriella revolutionen. Fondfiaskot gjorde att jag inte hade råd med Telia-aktier, vilket kanske var bra...

Hösten 2002 började jag på lärarutbildningen. Med en trevlig gymnasietid i färskt minne var skolan den ultimata arbetsplatsen. Man fikade, snackade skit, pratade lite om vad som stod i boken och skickade ut eleverna för eget arbete. Lärarutbildningen började knepigt. Vi fick läsa tio böcker med identiskt innehåll, skrivna av ryggdunkande förskollärare med alldeles för mycket fritid. Man skulle vara flexibel, se varje elev och vara uppmärksam på att barn lär olika. Barn hette det. Eleverna var alltid barn. För att vi skulle kunna lära känna våra små adepter var det förstås viktigt att vi visste vem vi själva var som barn. Vi hade ”lära känna dig själv”-kurser så att det stod oss upp i halsen. I en kurs skulle vi fylla en gammal skolväska med leksaker och annat som varit viktigt för oss som barn. Detta skulle vi visa upp och berätta om. Barndomsväskan hette uppgiften. Barndomskartan inledde nästa kurs. Vi skulle rita de saker som betytt något för oss i barndomen vilket således innebar att vi fick göra en mindmap och på nytt redovisa väskuppgiften. Jaja, det är första terminen, tänkte man samtidigt som man sneglade in i ett klassrum där vuxna människor byggde ett fort av gamla mjölkkartonger för sina csn-pengar. Termin två började allvaret. Mitt huvudämne samhällsvetenskap började med en riktigt tung kurs i naturgeografi på Naturgeografen i Lund. Under tio veckor skulle vi gå igenom alla de processer som skapat vår jord och vår natur. Det var den tyngsta men mest lärorika kursen under mina fem år på lärarutbildningen och jag kvitterade ut ett ytterst oväntat men välkommet VG. Än idag minns jag att en ventifakt är en sten som blästrats av vinden samt att åskmoln heter cumulu nimbus och bildas vid en kraftig hävning av varm luft i atmosfären. Tillika minns jag att jag åtminstone en gång vetat hur sjö- och landbris uppstår. Härom månaden, vid besöket i Cangogrottorna i Sydafrika, fick jag en nödvändig repetition av att upptornande respektive nedhängande droppstenar heter stalagmiter och stalaktiter. Har emellertid än idag inte begripit varför detta var samhällskunskap. Det var begränsat med kurser som berörde vad vi skulle undervisa i och det rent pedagogiska var inget man kunde lära ut. Lärarutbildningens roll var att lära oss att implementera alla dessa oumbärliga samhällskunskaper i skolmiljön. Detta hedersuppdrag löstes genom att efter varje kurs låta oss få göra en lektionsplanering som vi skulle redovisa för klassen. Omdömet lät alltid att det "förmodligen skulle kunna gå att genomföra". Kurs efter kurs så gjorde vi samma lektionsplanering. Med olika ämnen förstås. Jag påpekade detta, och fick därefter en lite frostig relation till examinatorn. Jag skrev för det mesta Väl Godkänt när vi läste samhällskunskap i Lund, i Malmö fick jag alltid Godkänt av rent slentrian. De kunde aldrig underkänna eftersom jag var "flexibel" och "såg varje elev". Jag gick igenom alla fem åren utan en enda restuppgift, trots halvtidsjobb under hela utbildningen. Det är ingen bedrift i sig, men jag kan känna viss stolthet för att jag aldrig tappade fokus hur dumt än innehållet i utbildningen var.

Nej, jag jobbar inte som lärare idag men jag har heller inte gett upp tanken på att en gång anta utmaningen. Jag fick en knäck på min slutpraktik där jag begravde mig i planering. I stressade situationer får jag fortfarande en stickande och brännande känsla i magen som kan härledas till de hela nätter jag satt och lektionsplanerade under min slutpraktik. Att jag efter utbildningen tog jobb på en slamsugningsfirma kan jag dock inte beskylla lärarutbildningen för, det var bara slump.


***

Mitt största positiva minne från nollnolltalet är inte oväntat MFFs guld 2004 och tiden fram till detsamma. Extra efterlängtat var det med tanke på att jag började gå på fotboll 1989. För historielösa och fotbollsanalfabeter så tog MFF innan dess sitt senaste guld 1988, vilket innebar att mina första femton år som supporter var en enda lång ökenvandring. Åren från Zlatans debut 1999 och fram till guldmatchen mot Elfsborg på senhösten 2004 var en enda fantastisk upplevelse. En hel stad levde upp och engagerade sig och slutet var lyckligt. Glädjen var enorm och framtidstron var skimrande ljus. Vad som hände med vårt fotbollslag därefter är en sorglig historia. Sören Åkeby sammanfattade det som sämst när han 2006 förkunnade att vi skulle få vad vi förtjänade. När Swedbank stadion stod klar i våras var det det enda positiva som hänt Malmöfotbollen sedan SM-guldet. Men vilken stadion vi har fått å andra sidan. Tack Madsen!


***

Malmöhockeyn under nollnolltalet är för tragisk för att kommentera. Lycka till på tiotalet!


***

11 september 2001, tsunamin och Anna Lindh känns som de viktigaste nyheterna under årtiondet. Det förstnämnda datumet var dagen då undertecknad fick körkort. Vad jag kan minnas så hände inget annat den dagen.

Jag tillhörde det fåtal som inte kände någon som påverkades av tsunamin. Mitt starkaste minne är, förutom nyhetshanteringen, hur jag efter en natt på fyllan tog bussen hem till Vellinge. Vi var bara ett par stycken på bussen och en av de andra passagerarna började prata med oss. Han var en av de människor som fått flyga hem med statens herkulesplan, och han bara bubblade av önskan att få dela med sig av alla de hemskheter han sett. Mannen hoppade av i Tygelsjö. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på allt han berättade. Det var verkligt och berörde på ett annat sätt än Aftonbladets rapportering.

Sedan var det Anna Lindh och den nationella sorg som följde hennes död. Jag är för ung för att direkt minnas Palmemordet, och jag blev förvånad att jag ända kunde beröras så mycket av mordet på vår utrikesminister. Det var mer än bara ett mord på en människa. Det var ett angrepp på demokratin som gjorde en både ledsen, rädd och förbannad.


***

Vad har jag glömt? Kärleken förstås. Den har kommit och gått, varit bra men aldrig tillräckligt bra. Om man frågat mig för tio år sedan om jag skulle ha sambo idag så hade jag sannolikt svarat nej. Här välkomnar jag framtiden, och förhoppningsvis ska min sammanfattning om tio år i huvudsak beröra detta.

Jag har inte skrivit om musik heller. Antalet skivor i min samling som är utgivna under nollnolltalet uppgår till 156. Dessa, och alla sköna spelningar jag sett, avhandlar jag i ett annat inlägg. En annan dag.


***

Åtta timmar kvar av skitåret 2009. Nu ska jag ägna två timmar åt att knyta slipsen.

Skål bönner, imorgon kör vi piss!

Det blev en omtumlande men, till sist, ganska mysig jul. För första gången gav jag för med än jag fick. Först vill jag slå hål på en myt. Det är inte roligare att ge än att få. Inte en chans. Möjligtvis blir det kanske roligare att köpa julklappar när det är barn med i bilden, men det är samtidigt ett erkänt faktum att barnen hellre leker med julklappspappret och snöret än med leksakerna i sig. Jag har kommit upp i den åldern när jag ingår avtal med släktingar om att inte köpa julklappar. Det samma gäller mina kusiner. Alla avtal har gjort att det plötsligt är farmor och farfar som får flest julklappar att leka med på ålderns höst.

Juldagskvällen tillbringades på Debaser där man för sista gången körde det populära "En afton med..."-temat. Michael Jackson, hösten mest söndertjatade artist, hyllades. Stundtals väldigt bra, ibland en aning själlöst men aldrig tråkigt. Jacksons låtarsenal är onekligen fantastisk, även om det aldrig varit en artist som har satt sig så djupt hos mig. Det har aldrig känts aktuellt att köpa skivorna i efterhand eftersom radion spelat sönder dem i alla fall. All negativ publicitet kring Jackson har sannolikt också påverkat. Vågar man hoppas på att Michael Jackson får vila i frid under 2010, och att radion slutar tjata sönder hans hits. Jag ruttnar lite grann varje gång jag hör "Man in the mirror".

Apropå uttjatat. Är det någon som får julstämning av Last christmas längre? Julklappsshoppingen är en pärs varje år. Man retar sig på trängseln, på folk som inte kan önska sig saker och på att man aldrig hittar något fint. Som om inte det är nog så frångår butikerna i juletid sina ordinarie musikval till förmån för hemskheter som Wham, Triad och Werner & Werner, vilka i sin tur gör shoppingen än mer olidlig. Jag vet egentligen inte vilken musik som får mig att vilja handla. Mellandagsrean började igår och det är ganska intressant att lyssna på vad butikerna spelar. Större kedjor som H&M, Brothers och KappAhl spelar nästan uteslutande radioskval. Nischade butiker spelar musik som följer det mode de saluför. T-shirts med stora tryck på säljs med rap; jeans säljs med rock eller blues. Idag har jag köpt en skjorta till tonerna av den synnerligen irriterande Lady Gaga. Dagens jeansinköp ackompanjerades av dysterkvisten Tom Waits, som man egentligen bara kan lyssna på när man är bakfull. Imorgon fortsätter jakten på en nyårskavaj.


***

Hur kan en terrorlistad kille med kalsongerna fulla av sprängmedel passera två säkerhetskontroller? Man blir mörkrädd.


***

Jag kan verkligen inte sätta rubriker. Blir så trött på mig själv...

***

God fortsättning!