DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Veckan som gick har varit en orolig tid. Demonstrationerna i Thailand ville aldrig ta slut, och det kändes knappast så kul att sitta med en flygbiljett till Bangkok på måndag. Igår kom dock beskedet att vår flight bereds plats att landa på flygplatsen i Phuket ifall Bangkoks dito inte öppnat på tisdag morgon lokal tid. Skulle landningen ske i Phuket så väntar en lång, men sannolikt sagolikt vacker, bussresa genom Thailand. Vackra bussresor i alla ära, men jag hoppas verkligen att planet landar i Bangkok som planerat. I början av förra veckan, när det först uppdagades att gulklädda demonstranter satt sig på flygplatsen var jag ganska lugn. Jag räknade kallt att militären skulle gå in och göra ordning i ledet, så som det brukar gå till i länder med tveksamt demokratiskt styre. I detta fallet visade det sig dock att militären stod på demonstranternas sida och att det snarare skulle bli tal om en statskupp än ett militärt ingripande mot demonstranterna. Nu ser det tack och lov inte ut bli någon statskupp heller.

Resan blir av. Då borde allt vara frid och fröjd. Det är väl egentligen också, men i morse fick jag en riktigt vass nagel i ögat. Jag brukar då och då besöka springsteen.se, webbforumet för Springsteenfans i Sverige. På detta forum florerar ett rykte om att den albumaktuella Springsteen ska ge sig ut på Europaturné i februari/mars. Stämmer detta rykte är det kul, men det innebär också att risken är överhängade att det blir ett biljettssläpp ganska snart. Ganska snart kan då, i sin tur, innebära de närmaste veckorna när undertecknad befinner sig i Thailand. Det ger mig magknip. Jag har aldrig sett Bossen inomhus, och det är stor risk att detta blir sista chansen.


***

Det är sjukt trist att packa, men jäklar vad skönt det ska bli att komma bort!

Golvet framför KBs scen fylldes så sakteliga upp under mysiga, och för mig tidigare helt okända, förakten Madison Violet. En duo bestående av två (Nähä? Två? I en duo?) kanadensiska tjejer med änglaröster och ett knippe riktigt trevliga små countrypärlor i sin låtkista. En duo som jag garanterat kommer skryta om att ha sett den dagen de för första gången spelas i svensk radio, om nu detta kommer inträffa dvs. Countryn har alltid blivit väldigt styvmoderligt behandlad av svenska radiolyssnare och skivköpare, och avvisad som en amerikansk version av vår förhatliga dansbandstradition som av någon anledning säljer som smör.

Efter dryga halvtimmens kanadensisk countrypop så stod han äntligen där på scenen, Steve Forbert, min hjälte. Publiken uppmanades omgående att komma närmre scenen. Själv hade jag funnit en barstol och blev därför kvar i de bakre delarna av lokalen. Forbert inledde med en lite avig version av Thinkin'. Jag tillhör det släkte konsertbesökare som gärna lallar med i låtarna, men den omfraserade texten gjorde att lallandet uteblev under öppningslåten. Thinkin' följdes upp fantastiska It isn't gonna be that way som jag i ärlighetens namn aldrig ens vågade hoppas få höra.  Forbert valde, till publiken förmodade förtjusning, att spela mycket gammalt. Han tog också upp önskningar från publiken och berömde densamme för låtförslagen som kom. På önskan från publiken gjorde Forbert sin version av In the jailhouse now. Jimmie Rogers-låten som fick nytt liv när den sjöngs in av hittepobandet Soggy Bottom Boys i bröderna Cohen-filmen Oh brother, where art thou? Mot slutet av konserten gästade Ron Sexsmith på två låtar, däribland magiskt vackra I'm in love with you. Konserten avslutades med de givna What kinda guy? och Romeo's tune och svängiga publikfavoriten You cannot win (if you do not play).

Det är få svenskar förunnat att ha sett Steve Forbert. Det var många år sedan han var här senast och för många i publiken var hans spelning säkert ett kärt återseende av en artist som fallit i glömska. Forbert har med all sannolikhet gjort bättre spelningar under sin långa karriär. Han har åldrats i takt med sin publik, men han har åldrats med värdighet och är en underhållare av yppersta klass med en låtskatt som de flesta andra singer/songwriters knappt ens vågar drömma om. Om jag förstod saken rätt var förra besöket i Sverige 1992, för sexton år sedan. Hoppas han inte dröjer lika länge med nästa Sverigevisit.

Kvällen var inte slut efter Steve Forbert. Den egentliga huvudakten Ron Sexsmith återstod. Sexsmith var också bra, men han är ganska svår när man är dåligt inlyssnad. Jag äger två Ron Sexsmith-plattor, vilket får sägas är lite för lite för att jag skulle kunna njuta fullt ut av hans spelning. Hans mjuka poplåtar är väldigt lika varandra, och ibland kände jag nästan att låtarna flöt samman.Tillika hade jag inte hört en sekund av hans senaste skiva, vilken den flitigt turnerande Sexsmith av förklarliga skäl ville spela mycket ifrån. Mellan varven var det emellertid helt magiskt. Gold in them hills fick nackhåren att resa sig, det är en fantastisk låt och den drog också in konserten största jubel.

Jag vill slutligen dock rikta allt agg i min kropp mot de idioter som inte kunde hålla truten utan att satt och snackade sönder delar av Forberts konsert. Att inte ha vett nog att hålla truten under en akustisk konsert visar på ett förbannat bristande omdöme. Ni som snackade sönder I'm in love with you och Song for Katrina är värda allt hat i hela världen. Jag hoppas ni får könsherpes på ögonlocken och att det aldrig går bort. Jävla idioter!


***

Efter fiaskot mot Lakers är det välkommet att Malmö har sex raka bortamatcher. Förhoppningsvis kommer någon av det 12500 åskådarna glömma hur illa det var och återkomma mot Oskarshamn i januari.

Ibland tappar man tråden lite grann. Det har hänt massor den senaste veckan men jag har ändå inte känt att jag haft något att skriva om. Var först iväg på konferens, åt gott, hörde många intressanta föredrag och såg Perikles slakta den ena hiten efter den andra framför en entusiastisk och fördrucken publik. Fick också äran att höra Ewert Ljusberg sjunga visor och berätta historier. Vilken man och vilken utstrålning! Jag var stum av beundran.


***

Under resan hem från läste jag antologin Springsteenland. Jag har aldrig haft idoler, men Springsteen får nog ändå sägas åtminstone nosa på idolstatus. Har man samma böjelse som jag är boken, där sexton författare skriver ner sina smånördiga anekdoter om Bossen, definitivt värd att läsa.
 

***

Fotbollsgala ikväll. Zlatan fick guldbollen och något annat var inte att vänta. Men vad menade han med "tredje gången gillt?" Han vinner ju varje år, och bör göra det i flera år framöver under förutsättning att han inte (Gud förbjude) skadar sig.

I övrigt noterade jag att Pia Sundhage skulle kunna vara någons farfar och att Per Gessles nya singel var pinsamt usel. Eller... kanske inte pinsamt usel, men åtminstone väldigt, väldigt tråkig.

Grattis på fars dag pappa. När våra gamla VHS-band givit upp kan vi alltid förlita oss på Internet!