En lang vantan pa en annu langre flygresa
Franschoek var en liten mysig upplevelse. Gatorna kandes trygga och restaurangerna var bade bra och manga. Som stad var Franschoek betydligt battre forberett for turism an vad de andra orterna vi besokt varit. Vackert belaget i en bergdal ar Franschoek, trots blygsamma 7 000 invanare, en av knutpunkterna i det sydafrikanska vinindustrin, nagot som naturligtvis starkt bidrar till turisttillstromningen. I Franschoek besokte vi pa inradan fran vardparet pa vart Bed & Breakfast en gospelgudstjanst i en kyrka uppe i stadans svarta kvarter. Gudstjansten var pa afrikaans, sa vi forstod inget av det som sades. Stamningen var dock medryckande och det sjongs, klappades och dansades bland bankraderna. Roligt var det ocksa att se alla uppkladda manniskor. Sondagsgudtjansten ar verkligen en hogtid, och som det utvecklade som kande jag mig lite sjaskigt kladd i mina jeansshorts. Fran vara platser langst bak kunde vi smita ut lite tidigare. Vi blev lite val involverade sedan en gentleman rackt oss en psalmbok som vi efter basta formaga skulle lalla med efter. Det var en annorlunda och rolig upplevelse. I Sydafrika gar man alltid trygg vid kyrkor och polisstationer.
Just idag sitter jag i Stellenbosch och skriver. Stellenbosch ar huvudorten i vindistriktet. Staden ar stor. Den har 190 000 invanare och en helt annan puls an de ovriga charmiga men lite somniga orterna vi besokt de senaste dagarna. Vart problem ar att vi ska forsoka fordriva atta timmar har utan nagon hotellinkvartering att ga till. Bilen star parkerad vid torget. Inbrott i densamma skulle vara forradiskt eftersom var packning finns i bagageutrymmet. Inte passen naturligtvis, men kladerna och vinet!
Flyget hem lyfter (forhoppningsvis) fem i tolv i natt. Dessforinnan ska vi lamna var bil, ett moment som vallar viss oro. Vi ar ytterst osakra pa hur biluthyraren ska reagera om han far syn pa vart lagade dack. En extra tusing for ett nytt dack skulle knappast vara optimalt far vara, av resan, hart provade ekonomier. Personligen ar jag ocksa lite orolig att jag vid nagot oforsiktigt ogonblick fastnat pa en fartkamera. Jag har aldrig direkt kort for fort, men ibland har hastigheten omedvetet skruvats upp da trafikrytmen varit sadan.
Vin, vin, vin!
Nu ar det som sagt vin som galler. Vi anlande till vindistriket redan igar. Gardagen och natten tillbringades i Montagu. En liten stad dar gatorna kantas av 1800-talshus, och dar varje tradgard gronskar vackert. Montagu raknas som en av de sakraste staderna i Sydafrika. Man behovda aldrig kanna sig orolig for att ga ute efter solen gatt ner. Nagot som man annars behover ta hansyn till har i Sydafrika. Idag ar vi i Robertson, en annan stad av liknande karaktar som Montagu. Vi har valt att fokusera pa de mindre vinorterna har langs Route 62. Har ar alla provningar gratis, till skillnad fran i de kanda vinstaderna Stellenbosch och Franschoek dar allt kostar pengar.Dessa passerar vi pa vag till flygplatsen och det far racka bade lange och val.
Nu ar det dax for oss att ge oss ut och se staden. Vi ska vara tillbaka pa vart Bed & Breakfast om tva timmar da det serveras middag. Kudu-antiloop star pa menyn ikvall. Har atit det tidigare och det ar faktiskt valdigt gott. Det lar man inte ata fler ganger efter man kommit hem, om man inte aker tillbaka det vill saga. Om sanningen ska fram som kommer jag med storsta sannolikt atervanda. Det finns sa mycket mer att se i detta enorma land.
***
Dagens oro ar hur jag ska kunna smuggla in allt vin jag har kopt. Jag kommer for alltid att hata Holland om tullen norpar mina fynd i Amsterdam.
Hej pa er!
Internet at last!
Hej igen!
Senast jag skrev satt jag i Camps Bay. Det var regnigt och blasigt. Vi vantade pa pizza. Sedan dess har foljande hant. Pizzan kom, den gick att ata men holl knappast svensk standard. Det blev en tidig kvall den onsdagen. Nu ar det torsdag. Men det har gatt en vecka. En mycket handelserik sadan. Nar vi vaknade forra torsdagen sken solen. Vi steg upp tidigt och begav oss langst ner till spetsen pa Kaphalvon, till fantastiska Cape Point och Godahoppsudden. Dessa enorma klippor skiljer Atlanten fran Indiska Oceanen, och det ar nastan sa att man kan se de tva varldshaven brosta upp sig mot varandra. Det borde vara alla forunnat att se detta skadespel nagongang i livet. Pa vag fran godhoppsudden hande det markliga att vi under tjugo minuter hann se en flock babianer, tre valar och ett hundratal pingviner. Vi kommer se fler djur under resans lopp men det aterkommer jag till. Nasta anhalt efter Godahoppsudden var Hermanus, kant for just valskadning. Det var enormt mycket valar utanfor Hermanus kust. Vi stannade dar en natt och sag sakert tjugo eller kanske trettio stycken. Lika latta som det var att upptacka, lika svara var de att fotografera. Tur att filmrullens tid passerat till forman for digitala alternativ, for jaklar vad vi forsokte fa den perfekta valbilden. Det blev dock aldrig battre en sma svarta prickar, i basta fall en bit skjartfena. Inga spektakulara hopp, vattensprut eller annat spexigt valbeteende dokumenterades i Hermanus den har gangen.
Efter Hermanus korde vi de trettiofem milen langs kusten till Knysna med stopp i Aghulas. Afrikas svar pa Smygehuk, och kontinentens sydligaste udde. Sa var det atmintone tankt med det sket sig. Korningen kom att ta en hel dag, och nagot Aghulas blev det inte den har gangen. Efter att ha akt en vacker kustvag fran Cape till Hermanus bestamde vi oss for ytterliggare lite modig off road-korning, med vilket jag menar off motorvagen. Det gick bra, till en borjan... Pa linjalritade vagar genom bergigt landskap fardades vi mil efter mil. Vi motte ingen trafik, asfalten var fin och hastighetsbegransningen var satt till 120 km/h. Vid vagens slut skulle vi ta av pa en mindre vag inat landet. Den var makt med ett tunt strack pa kartan, och hade inget namn likt de andra vagarna. Kanske borde varningsklockor ringt redan har, men som europe ar man bortskamd med bra vagar. Det var nagonstans har som verkligheten for forsta gengen knackade oss pa axeln och berattade att vi var i Afrika. De vagen vi skulle ta av pa var inte asfalterad. Det var en grusvag. Vi vagade inte fortsatta utan fick bittert kora tillbaka de sex vagade milen for att komma till motorvagspafarten.
Vi kom till Knysna ganska sent pa lordagskvallen. For att uttrycka sig forsiktigt sa ar sydafrikanska stader tamligen doda pa helgerna. Gatorna var folktomma, endast de manniskorna som agnar dagarna at att sta i gathorn och se tuffa ut var ute. Det var ganska laskigt att lamna hotellet. Pa kvallen var vi och lyssnade pa en ganska duktig sangerska som, trots tydliga Patti Smith-referenser, dessvarre led av ett mediokert latmaterial. Hon lat som Anouk, som hade en one-hit-wonder med laten Nobodys wife under sent 90-tal. Sondagen var lika dod som lordagkvallen. Alla affarer utom livsmedelsbutikerna. Vi tog en enormt langsam battur ut pa Knysnas lagun, under vilken det serverades en valdigt god fiskratt som jag glomt namnet pa.
Fran Knysna begav vi oss till Addo Elephant National Park. En korning pa omkring trettiofem mil. Det tog oss fem och en halv timme med ett stopp under vilket jag lurade doden. Stoppet var pa Bloukrants bridge, Afrikas hogsta bro och varldens hogsta Bungy jump fran en bro. 216 meter och jag hoppade, jag fattar det fortfarande inte, men jag gjorde verkligen det. Jag alskade det, och jag blir fortfarande adrenalinstinn vid blotta tanken pa det. Fallet var inte 216 meter, gummibandet borjar toja nagonstans runt 160 meter om jag forstod saken ratt. Vid detta tillfalle haller kroppen en hastighet pa omkring 120 km i timmen. Det blev mycket siffror och jag kommer val egentligen inte ta mig for att forsoka beskriva kanslan. Jag kan dock saga att jag inte blundade under fallet. Bildbevis finns, bade stillbilder och en DVD (nej, man ser inte ifall jag blundar ifall ni nu vill anmarka pa syftningsfelet).
I Addo bodde vi inne i nationalparken. Det forsta som hande nar vi kom till vart hus var att en av parkvakterna knackade pa dorren. Han hade noterat att hoger backdack var pa sock. Ett langt spik hade genomborrat dacket. Visst magont uppkom hos bade mig och Caroline. Parkvakten var dock snall nog att fixa dacket till oss. I Afrika lagar man istallet for att kopa nytt. Det har hallt luften an sa lange och vi ar tacksamma. Inte ett ljud kommer att yppas till biluthyraren vid overlamningen da dackservice inte ingar i forsakringen.
Hursomhelst, i Addo finns mer an elefanter. Man kor sjalv runt bland djuren i den stora nationalparken och det ar riktigt roligt.
Vi sag:
Elefant
Apa (ingen aning vad det var for en, men den var liten och klattrade i trad och sag ut som Herr Nilsson)
Antlooper (av manga olika slag)
Buffel
Schakal
Skoldpadda
Zebra
Dyngbagge
Tusenfoting
Surikat (Timon)
Vartsvin (Pumbaa)
Struts
Hare
Svart mamba
Vi har saker glomt nagra djur, men dde ovanstaende har vi atminstone fotograferat. Eller inte apan forresten, det var for morkt da. Vi sag inte lejon och noshorning. Det gjorde ingen annan heller.
Vi lamnade Addo i morse och ar nu i Oudshoorn, kant for strutsar. Staden Ousdshoorn hyste innan varldeskrigen hem for omkring 700 000 strutsar. Idag bor det 67 000 manniskor och 170 000 strustar i staden. Vi var och at forut. Jag at struts! Vi bor pa att Bed & Breakfast som liknar Villa Villerkulla. Hotellforestandarinnan liknar forovrigt Prussliluskan. Antar att jag far sova med fotterna pa kudden i natt.
Ses snart, aven om jag egentligen inte vill hem. Inte an atmintone...
Regn och hamtpizza.
Gardagen var helt klart haftigare. Table mountain slar det mesta jag besokt. Vilken natur och vilken utsikt. Det ar forbryllande att en bergstopp kan vara sa platt och vilket naturfenomen det ar som format berget. Jag kan inte sluta fotografera Table mountain, skulle kunna fylla ett helt minneskort med bilder darifran. Det blir en trakig fotovisning for er dar hemma. Kapstaden ar hursomhelst den mest bildskona plats jag besokt, till och med vackrare an San Fransisco och det sager inte lite.
Vi lamnar Kapstaden under morgondagen. Nasta stopp ar Hermanus. En plats dit valar, inte sma tumlare utan riktiga baddare, kommer for att ata upp sig och kalva. Vi stannar for en natt innan vi beger oss vidare mot Knysna. Vad som vantar dar vet vi annu inte, men det ska vara vackert enligt horsagen.
Det blev aterigen en kort halsning utan bilder. Pa aterseende!
En forsta halsning i en avsomnad blogg
Resan hit var lang men tamligen smartfri. Planen gick som de skulle och erbjod ett brett nojesutbud till resenarerna. Jag avverkade tre filmer pa vagen ner. Ice Age 3 var samre an foregangarna, Baksmallan var precis som jag forvantade mig och den franska filmen om Coco Chanel var riktigt bra. Vi landande i Kapstaden kl 21.15 pa tisdagen. Da aterstod endast en kortare bilresa till hotellet. Resan blev lang. Jag hade kraftigt bagatelliserat skillnaderna mellan att kora bil hemma och och i Sydafrika. Forsta problemet ar givetvis vanstertrafiken. Galet avigt. Andra bekymret ar den hogerstyrda bilen i vilken backspegeln och vaxelspaken sitter till vanster. Det var som att satta sig i en bil for forsta gangen igen. Det tredje bekymret var vagarna och trafikrytmen. Hur en fil pa motorvagen plostligt kunde forvandlas till en helt annan vag som ledde en vilsen trafikant rakt ut i odemarken. Det gick sa langt att vi fick ringa till hotellet for vagbeskrivning. Nar vi beskrev for den hotellanstallda var vi hamnat fick vi genast reda pa att platsen vi var pa inte var nagon av de platser man som turist borde vistas pa. Det kandes sadar. Kartlasar-Caroline, ingen skugga ska falla over henne, holl masken aven om hon i efterhand erkande att hon holl pa att krakas. Jag vralade snarare ut min nervositet i langa svordomskavalkader dar jag satt bakom ratten och, till synes helt utan motorik, forsokte vaxla med vansterhanden samtidigt som vana Sydafrikanska trafikanter bakom mig tutade i vrede. Behover jag ens namna hur bra nattsomnen var nar vi antligen kommit till ratta pa hotellet.
Magen kurrar och det ar dags att ge sig ut pa stan.
Ny uppdatering med foton kommer forhoppningsvis de narmaste dagarna.
Tills dess, skot om er!
