DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Söndagskväll igen. Efter att ha förlorat ett ganska långt inlägg på grund av att Internet Explorer hängde sig (tack Microsoft, jag hämnades genom att inte skicka felrapporten!) så får jag försöka på nytt igen. Hörde en tes i somras om att män försöker skärpa upp stilen när de blir singlar. Jag log lite åt teorin då. I morse slog det mig att jag spenderat åtskilliga tusenlappar på en ny garderob de senaste veckorna och att min gamla tjocka Thomson-tv fått maka på sig och ge plats åt en betydligt mer slimmad Philips. Vet inte om jag shoppar för att göra någon stilmässig uppgradering, då det knappast var de yttre attributen som kläderna eller tvn som fällde förhållandet. Jag är fortfarande samma person. Innehållet förändras inte för att förpackningen byts ut. Shoppandet är förmodligen snarare någon form av tröst. Man blir inte lycklig av att äga saker, men det lindrar i alla fall för stunden.

***

Vidare försökte jag balsamera mitt, av fotbollen, hårt sargade supporterhjärta genom att gå på hockey. Vilket fiasko det blev. 2-3 och uruselt spel mot Björklöven i en match där man på förhand hoppats, och nästan räknat med, att få se lite snygga mål från Malmös elitseriejagande rödhökar. Det som presterades i isstadion var verkligen mil ifrån elitserieklass. MIF förde inte ens spelet, trots överlägset spelarmaterial. Vet inte om det var ett medvetet drag från tränarna. Det kan trots allt vara klokt att öva in ett starkt defensivt grundspel tills kvalserien börjar i april. Peos lagbygge är hursomhelst inte där än. Det var allmänhetens åkning ikväll och massor av misslyckade soloåkningar från Malmös till synes omotiverade stjärnspelare. Jag låter tills vidare bli att oroas över detta, man går aldrig igenom en serie utan plattmatcher. Vad som dock oroar är att backbesättningen om möjligt ser än svagare ut än i fjol. Kapten Damgaard var riktigt trög i vändningarna och slarvig med pucken. Weihager, som ska få ett större ansvar i år, såg inte heller inte ut att ha utvecklats ett dugg. Try-out-Nickersson spelade till synes i spikskor, det gick kolossalt långsamt. Det såg ut som han konstant hade mjölksyra i varenda muskel i sin kropp. Förläng inte kontraktet för guds skull.

Får svårt att plussa någon spelare i dagens match. Paulsson såg skapligt pigg ut, Marcus Olsson likaså. Ingen av juniorerna gjorde bort sig. Nu väntar två svåra bortamatcher mot Mora och Växjö. Blir det inte skärpning kan det mycket väl sluta med noll poäng. Två segrar skulle däremot ge självförtroende inför fortsättningen.

***

Veckans tre skivköp blev Hello Saferides nya, Ron Sexsmiths "Whereabouts" och soundtracket till The harder they come. Den legendariska filmen som spred reggaemusiken från Västindien och ut över värden. Är nöjd med alla tre köpen.

***

Har fått en hel del positiv respons på mitt bloggande under veckan som gick. Det är kul!

***

Nu blir det lite TV-tittande innan det är dags för bingen.

European social forum är i stan, och nu ser hela innerstaden ut som ett slagfält. Låt arrangörerna betala sitt kalasande ur egen ficka. Ja, jag vet, ESF har ingenting med skadegörelse att göra, men det är likförbannat så att varje gång dessa säckvävsbeklädda, arbetsvägrande sängrökare ger sig ut och demonstrerar så får skattebetalarna städa efteråt. Varför inte köra samma linje som i idrottsvärlden, där klubbarna blir ersättningsskyldiga om deras supportrar hittar på jävelskap. Var finns kontinuiteten? Varför får vissa kasta saker och andra inte? Borde det inte rimligvis vara läge att statuera exempel och säga att ingen får kasta saker.

Polisinsatsen, sedan. Jag tänker inte vara så populistisk att jag riktar kritik mot poliserna på gatan då de bara följer order. Det är hela debatten som är sjuk. Hundratals stenkastande ligister iklädda rånarluvor går mitt i tåget. Polisen får snällt titta på, det är den ordern man har fått. Att ingripa vore att provocera. Att provocera!? Jag blir sjukt provocerad av att läsa att polisen fick order att inte ingripa, och än mer provocerad av att små affärsidkare som frisersalonger och liknande får sina skyltfönster förstörda. Människor som är betydligt driftigare, och som bidrar mer betydligt mer för en levande stad, än vad reclaim the streets-aktivisterna i demonstrationståget gör. Jag blir också ytterst nyfiken på vilket politiskt budskap man vill förmedla till omvärlden när man skriver KLIPP KUKEN över hela Stadsdelsförvaltningen centrums fasad.

Provocera var ordet.

***

När vi ändå är inne på provokationer. Magnus Betnér var bra, det var riktigt roligt!

***

Dagens filmtips får bli the Darjeeling Limited. Det var inget man gapskrattade åt, men man log konstant i två och en halv timme.

Helgen i Göteborg är till ända, och jag får återigen tacka för husrum och fint arrangemang. På ett regnigt Chalmers golfklubb lyckades vi i Vellingelaget återerövra pokalen. Dock inte genom något övertygande spel, utan snarare för att vi råkade vara lite mindre dåliga än Göteborgarna i ovädret. För egen del var det en uppryckning mot förra årets dödsvandring på Kvarnby, 26 poäng i lördags mot 15 för ett år sedan. Jag var även den i laget med högsta scoren, vilket är på gott och ont eftersom det blir jag som för arrangera tävlingen nästa år.

Lördagskvällen tillbringades på Lilla London på Avenyn. Gott sällskap men ganska tråkig mat.

***

Calle Söderberg fick sin efterlängtade landslagsdebut, och fick göra mål också. Jag såg inte matchen men jag gläds med Calle som fick mycket beröm av såväl tränarstab som journalister efteråt. Kul för Calle, och hoppas att landlagsplatsen gav honom den här lilla extra självförtroendeboosten som kan få honom att leda MIF tillbaka till elitserien.

***

Ny tid och nya vanor, idag åt jag frukost innan jobb. Känner mig inte speciellt mycket sundare än så länge, mår mest illa för att jag ätit mjölkprodukter tidigt på morgonen.

***

Nu, kaffe!

***

Sen, jobb!

Igår jag gick och min dam och såg Mamma Mia. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade efter att både biopublik och recensenter höjt filmen till skyarna, och med detta i åtanke blev jag nog lite besviken. Det är inte särskilt svårt att hålla sig för skratt när filmens skämt är av karaktären "kvinna närmre pensionen trillar i vattnet för att hon glömt hur man går i klackskor", "kvinnor och män närmre pensionen försöker dansa så som de gjorde i sin glans dagar" eller "kvinnor närmre pensionen pratar tjejsnack och snusk". Hade detta varit essensen i filmen hade jag jämställt den med en Stefan och Krister-buskis, och en dålig sådan dessutom. Tack och lov slipper jag göra denna liknelse då musiken är filmens huvudingrediens.

Mamma Mia är snarare klimakterie-Grease är buskis, och det är inte så nedsättande som det låter. Mer att spolingarna på Rydell high vuxit upp, fått barn och av en slump hamnat tillsammans i grekiska övärlden (okej, ju mer jag försöker beskriva desto mer haltar jämförelsen, men se filmen så fattar ni... kanske). Man har skickligt lyckats väva in ABBAs musik så att den ska passa filmens handling, utan att (med några få undantag) behöva ändra i låttexterna. Det var likaledes sällan man kände att det var scener som var onödiga och endast med i filmen för att låtarna skulle få plats, den kändes inte hopprafsad utan var tvärtom genomtänkt. Sånginsaterna var blandade. Meryl Streep sjöng förvånansvärt bra, men nog hör jag hellre Frida och Agnetha sjunga S.O.S än hör Pierce Brosnans plågade stämband försöka göra detsamma. Då pratar jag dock om soundtracket på CD, för i filmen är de mediokra sånginsaterna snarare ett charmigt inslag. Stellan Skarsgård sjöng direkt uruselt (och då håller jag igen), men det blir bara hjärtligt och roligt här. Liksaå var det befriande att man inte hade inövade och avancerade dansnummer.

Storyn, nja, det fanns en åtminstone en handling och dessutom en ganska söt sådan. Mamma Mia är en feelgood-film i dess rätta bemärkelse. Björn och Benny är mästare på att få sina låtar att leva vidare från generation till generation, de har en odödlig låtskatt och de vårdar den väl. Slutligen vill jag tacka manusförfattarna för att de inte fann plats åt den vidriga Fernando.


***

Jag var på skivmässa i helgen. Det var inte riktigt vad jag väntat mig, och jag blev i ärlighetens namn ganska bevsiken. Jag trotsade min magåkomma, och hoppades få rota skivbackar fulla av guldkorn för att sedan kunna få med mig ett par roliga LPs hem för en billig peng. Skivmässan bestod emellertid snarare av kringresande tyskar med backarna fulla hårdrocksskivor i nyskick som såldes till nypris. Tilltänkt kundkrets var de som vill ha sin Styx-samling komplett och är beredda att betala vad som helst för att få det. Utöver det kunde man hitta bootlegs till ockerpriser.

Mässan hade två plus. För det första ägde den rum på Amiralen, vårt gamla syndnäste från de sena tonåren. För det andra hittade jag faktiskt två lådor men blandade och billiga LP-skivor. I en av dessa hittade jag mitt enda köp för dagen. En gammal liveupptagning från 1963 med Trini Lopez, ni vet han som gjorde If I Had A Hammer, en låt som alltid får mig på gott humör.

***

Statoils gyrosbaguetter var riktigt läskiga. Sunkigt bröd, knappt någon sallad och segt kött. Avstå!

***

Förresten, kolla här! Coolaste musikklippet jag har sett på länge.