DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Det är sista sommardagen. Jag borde vara ute i solen. Ta en avslappnade golfrunda, traska ner till havet, träffa vänner och familj. Jag borde njuta. Sommaren är min årstid, det är under de tre sommarmånaderna jag lever. Resterande nio månader längtar jag efter sommaren och livet. Idag skiner solen i över Malmö igen. Jag sitter här i min tvåa, iklädd t-shirt och mjukisbyxor och väntar på att finnkampen ska börja. Bryr mig egentligen inte om finnkampen, den är urtrist, men jag är sjuk och tajmingen kunde knappast ha varit sämre. Hösten är perfekt för att vara sjuk, man vill ändå inte göra något då. Då kan man lugnt dra runt i mysbyxor, och med gott samvete krypa ner i bingen och fisa så täcket fladdrar. Det är till och med motiverat att ligga inne och titta på finnkampen, men idag, nej. Jag vill bara vara frisk, jag vill få njuta av den sista solen, men jag kan inte för jag är sjuk.

***

Povel Ramel på SVT1 nu. Han var ett geni och så långt före sin tid att han aldrig kommer att kännas föråldrad eller tråkig.
 
***

Såg Vit Oleander i natt. Brukar oftast slockna ganska snabbt när jag ser film i sängen om nätterna, men den här filmen hade något som höll min koncentration vid liv. Jag är ingen filmtyp egentligen. Film är mitt stora svarta hål i ett annars digert intresse för populärkultur. Jag känner inte igen skådisar, har ingen koll på vilken regissör som gjort vad, sådant intresserar mig inte. Jag är typen som tittar på klockan när jag är på bio och blir uttråkad om filmerna är långa. Ej heller kan jag kan inte njuta av bra klippning eller coola specialeffekter, jag fattar nog ingenting. Vit Oleander gillade jag emellertid!

***

Nu börjar snart finnkampen.

Åt middag hos mexikanen på Regementsgatan igår. Mycket mat och humana priser. Deras lunchbuffe är verkligen att rekomendera för den som vill äta sig illamående-mätt för en billig peng.

Jag fick en jättestor böna till min middag igår. Så här smarrig tyckte jag den såg ut:

Hur kul är det här!? Hösten har kommit till Malmö. Det känns i hela kroppen. Hur mycket man än försöker vara glad, se framåt, tänka positivt så finns det där rakt framför en. Det gråa, det dassiga deprimerande gråa. Himlen är grå,  och fan vet om inte asfalten också är gråare på hösten. Man känner sig själv grå. Alla färger raderas ut. Skinnet kommer inom kort att anta någon form av dassigt pissblek nyans, det är inte ens en kulör, det är bara fult. Denna icke-kulör ska sedan skylas av, just det,  grått. Grått är höstens och vinterns färg säger modeskaparna enligt H&M-katalogen. Det är lördag idag, det borde kännas kul men känns bara grått. Dassigt deprimerande grått.

***

Malmöfestivalen tog förövrigt slut igår. Jag orkade inte ens gå dit. Hur kul känns det när man låter halvfigurer som BWO och Slagsmålsklubben avsluta? Inget ont om Alexander Bards låtmakeri, hans hitkänsla är lika utpräglad som hans önskan att se ut som Adolf Hitler. Tusen trallvänliga hitlåtar till trots känns inte BWO som någon liveakt, i synnerhet inte på en så ogemytlig scen som Stortorgets. Slagsmålsklubben är töntigare än ett teknolog-spex.
 
***

Allt var givetvis inte skit under Malmöfestivalens andra hälft. Veronica Maggio förtjänar att hyllas, Kaizers Orchestra likaså och Moneybrother var skitbra. Bäst var Tingsek och Ossler! Största besvikelsen var Dropkick Murphys, en riktig kalkon som bara lät så förfärligt illa. Vad Millencolin och Flogging Molly beträffar så nöjer jag mig med att säga att jag vuxit ifrån det. Ale Möller Band är musik för folk som inte tycker om musik.

***

Det är mycket svårare att uppdatera bloggen kontinuerligt när man jobbar hela dagarna.

Så har man sett Pugh också. Den tidiga lördagkvällen på Mölleplatsen gick i ålderdomens tecken. Jag är beredd att att tro att min blotta närvaro sänkte publikhavets medelålder avsevärt. Vi yngre förmågor - jag vill räkna mig dit ett tag till - avvek från mängden, vi var katter bland hermelinerna. Vi stannar vid åldern, men övergår till konserten. Det var en häftig lineup som kompade Pugh. Janne "Loffe" Carlsson slog säkert hårdare på trummorna i sin ungdom, men han höll takten stabilt och fick vid ett tillfälle även briljera med ett litet trumsolo. Vidare så hade Pugh lockat med sig den gamle gitarrhjälten Jojje Wadenius som spelat med såväl Blood Sweat & Tears som Steely Dan, och den gamle Jojje kunde än, flinkheten i fingrarna var väl bevarad. Spelningen var, som förväntat, en ganska stelbent historia. Det är förlåtligt, förståeligt och precis så som publiken vill ha det. Jag var nöjd efter 50 minuter och kunde kosta på mig att höra extranumrena på håll. Min huvudakt för kvällen överlappade.

***

Om Pugh var stelbent så var Che Sudaka raka motsatsen. C.S skulle kunna vara det mest energiska liveband jag sett. Första gången jag såg Che Sudaka blev bandet inropat för extranummer sex gånger. Gårdagsspelningen var min andra C.S-konsert, och förvätningarna var givetvis uppskruvade. Pugh hade lockat en äldre publik till Mölleplatsen, och många av dessa hade säkert lockats av hur festivalprogrammet beskrivit bandet som gatumusiker med Sydeuropiska rytmer. Lika många dessa blev säkert mer än lovligt besvikna när det upptäckte att Che Sudakas livespelningar, likt förebilden Manu Chao, mer handlar om punk än om rumba. De äldre i publiken utbyttes under spelningens gång mot betydligt yngre och mer dansant dito. Mot slutet var det stor fest i manegen!

***

Looptroop rockers, nja, det tänder till mot slutet men efter ha sett N.E.R.D förra veckan var det väl ingen av de mest minnesvärda hiphopspelningarna jag besökt. Sedan är ju förstås Promoe rätt så häftig, kan tänka mig att han till och med är cool när han går ut med soporna.

***

Timo Räisänen fick guldmicken ifjol, han måste ha haft en annan ljudkille då, eller åtminstone haft en ljudkille. Satan i gatan vad illa det lät. Var egentligen inte förrän under extranumrena som ljudkvaliteten var acceptabel. Plus för Timos Jag är bäst-tshirt. Glimten i ögat!

Sommarens...


...konsertinledning; "One, two, three, four. Born down in  a dead man's town, the first kick I took was when i hit the ground."

...wow; Way Out West!

...lagom; Takida gjorde en helt okej spelning med sin ytterst oförargliga radiorock. Det är inget jag kommer minnas när jag blir gammal, men var absolut inte dåligt. En mysig kväll i Folkets park.

...oro; Tiden fram tills när Bruce Springsteen gick på scen den 4/7 21.00. Jag var orolig för den här spelningen, verkligen orolig. Det var nästan så att jag försökte att inte se fram emot den. Spelningen -03 var magisk, helt fantastisk, det var så man mindes den och det var så man ville minnas den. Men vad hade hänt med minnena om man blev besviken i år. De svenska tidningarna hade veckan innan Ullevi recenserat spelningen i Parken, och skrev hem om trött publik och uselt ljud.
När Bruce, exakt 21.00, sa "Hej Gyoteboorg, huur more ni?" för att därefter på sedvanligt taktfast vis räkna in bandet släppte emellertid oron och spelningen var naturligtvis exakt så bra som man föreställt sig.

...gäspning; Sigur Rós. Jag är ledsen, det gick inte. Jag kom dåligt inlyssnad och då funkar inte isländsk valsång. Det var välproducerat, välspelat och ljusshowen var skitsnygg, men ryggen värkte och jag gäspade käken ur led. Hej öltält!

...skärpning, för fan; Winnerbäcks första timme. Okej, det var helgen efter Springsteen som med sin konsert lagt ribban så högt att jag fick ägna hela arbetsveckan med att baissa mina förväntningar på Lasses spelning i hopp om att få lite feeling under den ljumma lördagkvällen på Mölleplatsen. Men vad gör karln sedan!? Ingen glöd, inget självförtroende! Med svenska mått mätt tidlösa poppärlor som Elegi, Söndermarken och Dom sista drömmarna passerar förbi helt obemärkt. Lasse gömmer sig bakom sitt profillösa band och alla positiva minnen jag hade från Kom-turnén höll på att grusas. Stenansiktet på scenen kunde väl knappast vara samma man som på Live i Linköping-dvdn från 2004. Jag var besviken, nästan arg. Fan Lasse!

...skäggigaste; Iron & Wine-sångaren.

...märkligaste; Varför turnérar Takida och Hardcore Superstar ihop? Banden har ju inte samma publik. Takidafansen (d.v.s. emokids, mainstream-rockare och barnfamiljer som hört Curly Sue på Rix-FM) blev ju fullkomligt förskräckta och gick hem när Hardcore Superstar gick på. H.S-fansen, (Sweden rock-klientelet med nitar och AC/DC-märken på den sönderklippta jeansjackan) å andra sidan, drack öl och buade lite under Takida. Stämningen uteblev således på båda spelningarna.

...upprättelse; Lasse W skärpte sig emellertid andra timmen, och tur var väl det efter sju sorger och åtta bedrövelser under första timmens ökenvandring. Hugger i sten var grym. Det märktes verkligen att Lasse kände sig betydligt mer bekväm under sluttimmens klassikerkavalkad, han lyste, och gensvaret från publiken lät inte vänta. Avslutningen var också bra, till och med mycket bra. Lasse kunde tillägna sig viss upprättelse hos mig även om det kommer bära emot att betala pengar för att se honom fler gånger. Välkommen till Malmöfestivalen om fem år!

...överraskning; N.E.R.D. Svängigt, funkigt, ruksigt dansant och helt enkelt jävligt bra. Avslutningen helt grym.

...coolaste; Neil Young, vem annars!? Fenomenal spelning och dessutom, vilken setlist! Hey, hey. My, My, Cortez the killer, Powderfinger, Heart of gold, Old man, Rocking in the free world, Words, The needle and the damage done. Klassikerna bara avlöste varandra och jag bara log, vrålade, sjöng, hoppade med knuten näve, och ja, jag grät nästan. Det var så bra, det var så coolt!

...basröst; Christian Kjellvanders.

...spela hitsen så jag får hoppa lite; Franz Ferdinands spelning var bra, men som periferi-lyssnare så blir det verkligen lite extra roligt när hitsen spelas. Måste nog köpa skivorna, FF förtjänar bättre från min sida!

...folkmusik; Iron & Wine-spelningen. Lite flummigt men väldigt dansant.

...känsla av coolhet; Den känsla som bubblade inom mig när Nick Cave vrövlade No Pussy Blues. Har nog aldrig känt mig så cool, tänk själv, Nick Cave och No pussy blues. Det är ju så jävla coolt!

...umpa-umpa-umpa-umpa; Miss Li, såklart.

...farväl; Broder Daniel. Har aldrig tillhört fansen, min arm är oskuren och jag klipper mitt hår hos frisören istället för att själv ge mig på snedluggen med hushållssaxen. Jag tycker att bandets ättlingar (Håkan Hellström, The Plan och Hästpojken) är bättre än BD själva är. Likväl måste det nämnas, det var deras sista spelning någonsin. Det var orepat, sångare Berggren prickade inte en ton på hela kvällen, men det var stämningsfullt, väldigt stämningsfullt och ingen kan ta ifrån bandet några av de största poplåtarna i svensk musikhistoria. Shoreline var helt magisk!

...solo; Nils Lofgrens på Because the night. Helvete vad bra!

...pretty fly for a white guy; Undertecknad vrålandes "Fuck yeah" på N.E.R.D-konserten. Jag säger det själv, jag är inte cool och kommer nog aldrig få nåt erkännade i hiphopkretsar.

...müsli; Miss Li, nästan i alla fall.

...mest saknade låtar; Springsteens Thunder Road och Neil Youngs Like a hurricane.

...uteblivna spelning; En inställd konsert är också en konsert sa Ulf Lundell en gång, men nej, han har fel. ZZ Top ställde in på Öja slott, och det blev Uffes tvivelaktiga logik till trots, verkligen ingen ZZ Top-konsert den här sommaren.

...konsertstad; Göteborg. Det bär mig emot, jag hatar ert jävla blåvita fuskarpack till fotbollslag. Tyckte att Basel-bortdömningen var helt välförtjänt efter allt myglande ni stått för. Dock, ni bokar artister som ingen annan. Ullevi är en usel fotbollsarena men grym för konserter, speedway och Monstertrucks (som om jag skulle bry mig om de två sistnämnda). Den kärlek Håkan visade till sin stad rörde en Malmöbo, den kärlek Springsteen visade rörde mig än mer men den kärlek Göteborg visade sina gäster rörde mig mest av allt. Tack Göteborg för en kul konsertsommar!

...stad; är givetsvis alltid Malmö, eller kanske New York, fast nej. Malmö såklart!

...konsert; Naturligtvis Bruce Springsteen, kanske klyshigt och lite tråkigt att svara så men, vad fan, det går inte att svara annorlunda! När tre timmar hade gått så stod man och kippade efter andan, man var ledsen för att spelningen var slut. Han hade inte spelat Thunder Road och vi fick ingen stadium wrecker, men vad gjorde det!? Jag hade bevittnat ytterligare en Ulleviklassiker och de tre kommande veckorna efter spelningen ägnades åt att leta Youtube-klipp som kunde få mig att återfå känslan. Kom tillbaka snart, du är störst!

...återstående; hela Malmöfestivalen!

En blogg är intressant då:

- bloggaren har något viktigt att delge läsarna.
- den uppdateras så ofta att den inte glöms bort.

Uppfyller bloggen inte dessa två kriterier bör bloggaren istället skriva dagbok och förse densamme med för ändamålet avsett hänglås. Den här bloggen borde således var en dagbok. Mitt liv är inte ointressant att leva, sannolikt småtrevligt att skriva om, men med än större sannolikhet förbannat ointressant att läsa om.

Av ovanstående anledningar har jag aldrig velat skaffa någon blogg. Jag är, med all rätt, självkritisk till vad jag egentligen har att komma med. Jag forskar inte, bloggen kommer aldrig någonsin kunna presentera några nyheter. Ej heller skvallrar jag och har inga vänner med kopplingar till vare sig dokusåpakändisar, artister, idrottsmän eller kungafamilj.

Dock, det finns en vinkling som jag aldrig tidigare reflekterat över och det är läsekretsen. Jag skriver inte för den stora massan, jag skriver för mig själv och eventuellt min familj och mina vänner.

Gah, jag är törstig!