Vaccinering och bondeuppror.
Svininfluensavaccinationen är avklarad. Förutom en mindre förlamning i hela vänstersidan märker jag inga symptom än så länge. Jag måste ge sjukvården här ett erkännande för den snabba hanteringen. Det var löpande band-principen. Inga väntetider. Tjoff, och så var det klart.
***
Apropå svininfluensavaccinering.
Det stormar i min gamla hemkommun Vellinge. Anledningen är att företaget Attendo Care, på uppdrag av landstinget, ska inhysa ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet i Hököpinge. Jag är helt oförstående till vad det stormar om. Sveriges näst rikaste kommun ska alltså bistå barn med tak över huvudet. Barn som inte har någonstans att ta vägen. Trettio stycken som ska läggas till de över trettiotusen invånare som redan bor i kommunen. Lars Ingvar Ljungman, kommunstyrelsen ordförande, dundrar med anledning av detta att han inte vill ta emot den han, i ytterst nedvärderande ordalag, kallar "strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika". På ett möte, iscensatt av kommunstyrelsen, får sedan kommuninvånarna stå och vräka ur sig sina rasistiska farhågor om cykelstölder och bränder. Som om inte vackra vita Vellinge alldeles utmärkt klarar sitt bålande på egen hand. En vårdcentral, en tandläkarmottagning, en gymnasieskola och två nattklubbar inom loppet av några år är starkt marscherat. Men Gud nåde den som sätter fyr i våra soprum. När man dessutom från kommunalt håll försöker få det att låta som om de endast värnar om det kommunala självbestämmandet, och inte alls talar utifrån främlingfientliga bevekelsegrunder vet jag inte om jag ska luta mig tillbaka och skratta åt eländet eller om jag ska sträcka mig efter närmaste kräkhink.
Rasimens fula tryne får obehindrat grymta från kommunhuset på Norrevångsgatan. Här kanske en dos svininfluensavaccin hade gjort gott.
För att citera fotbollsklackarna. Pinsamma bönder, ja ni är pinsamma bönder.
***
Kent har släppt nytt och det är i vanlig ordning skitbra. Syntharna från förra plattan känns igen, men det är betydligt mer dansant den här gången. Taxmannen är årets bästa köra bil-låt. Lyssnade för skojs skull igenom Weezers senaste platta. Vad har hänt med mitt gamla favoritband? Bandet som med sin debutplatta gjorde en av nittiotalets bästa rockskivor låter idag som Bloodhound Gang. Där har inte drogerna gjort gott.
***
Ett blogginlägg senare börjar dassigheten efter vaccinet komma.
***
Dax för tvätten!
***
Apropå svininfluensavaccinering.
Det stormar i min gamla hemkommun Vellinge. Anledningen är att företaget Attendo Care, på uppdrag av landstinget, ska inhysa ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet i Hököpinge. Jag är helt oförstående till vad det stormar om. Sveriges näst rikaste kommun ska alltså bistå barn med tak över huvudet. Barn som inte har någonstans att ta vägen. Trettio stycken som ska läggas till de över trettiotusen invånare som redan bor i kommunen. Lars Ingvar Ljungman, kommunstyrelsen ordförande, dundrar med anledning av detta att han inte vill ta emot den han, i ytterst nedvärderande ordalag, kallar "strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika". På ett möte, iscensatt av kommunstyrelsen, får sedan kommuninvånarna stå och vräka ur sig sina rasistiska farhågor om cykelstölder och bränder. Som om inte vackra vita Vellinge alldeles utmärkt klarar sitt bålande på egen hand. En vårdcentral, en tandläkarmottagning, en gymnasieskola och två nattklubbar inom loppet av några år är starkt marscherat. Men Gud nåde den som sätter fyr i våra soprum. När man dessutom från kommunalt håll försöker få det att låta som om de endast värnar om det kommunala självbestämmandet, och inte alls talar utifrån främlingfientliga bevekelsegrunder vet jag inte om jag ska luta mig tillbaka och skratta åt eländet eller om jag ska sträcka mig efter närmaste kräkhink.
Rasimens fula tryne får obehindrat grymta från kommunhuset på Norrevångsgatan. Här kanske en dos svininfluensavaccin hade gjort gott.
För att citera fotbollsklackarna. Pinsamma bönder, ja ni är pinsamma bönder.
***
Kent har släppt nytt och det är i vanlig ordning skitbra. Syntharna från förra plattan känns igen, men det är betydligt mer dansant den här gången. Taxmannen är årets bästa köra bil-låt. Lyssnade för skojs skull igenom Weezers senaste platta. Vad har hänt med mitt gamla favoritband? Bandet som med sin debutplatta gjorde en av nittiotalets bästa rockskivor låter idag som Bloodhound Gang. Där har inte drogerna gjort gott.
***
Ett blogginlägg senare börjar dassigheten efter vaccinet komma.
***
Dax för tvätten!
Hoppet
Först skräckslagen, sedan överlycklig. Jag tog mig friheten att lägga ut mitt bungyjump på Youtube. Jag ryggar nästan tillbaka när nedräkningen börjar närma sig noll. Vid tidpunkten är jag i det närmaste panikslagen och tillika övertygad om att linan ska trassla sig runt mina fötter. Jag tänker på min fars förmanande ord, vem behövde jag bevisa något för. Inte var jag så dum att jag gjorde något sådant. Instruktörerna var tydligen vana att få ge förstagångshoppare en liten push utför kanten. Inga gummiband i världen hjälper mot den inre spärr som säger åt dig att det är en dålig idé att hoppa ut från Afrikas högsta bro. Åtminstone inte första gången man tar steget i ingenting. För mig var spärren stark, men när jag väl insåg att de inte skulle låta mig stå kvar på kanten och vela i oändlighet lät jag mig själv falla. Vips var jag nere. Den skräck jag kände försvann i samma stund som jag lämnade kanten.
Min ansikte, som under förberedelserna för hoppet blivit allt allt vitare, återfick sin naturliga kulör. När jag kom upp på kanten igen var leendet inte av samma falska karaktär som vid fotograferingen innan hoppet. Det var skithärligt att hoppa och det är inte omöjligt att jag gör om det.
Faktum är att det värsta med hoppet var när väl gummibandet väl tänjt klart och man bara hängde där och dinglade. Först då började man tänka. Dels på vad som skulle hända ifall skorna, av någon anledning, trillade av. Dels på hur säkert det egentligen var att de skumgummiskydd som hindrade linan från att skava sönder smalbenen fästes med kardborrband. Mina sandaler hade kardborrband och de gick upp hela tiden. Därefter hann jag inte tänka så mycket mer, då kom en kille och hämtade mig. Jag förstår dock fortfarande inte varför han plockade av bungylinan på vägen upp. Hade de debiterat mig för ytterliggare ett hopp ifall de tappat mig på vägen!?
***
För en vecka sedan satt vi på flygplatsen i Kapstaden. Vid denna tidpunkten checkade vi förmodligen in bagaget. Än så länge har folk undrat lite om resan, man har fått berätta och minnas tillbaka. Men det dröjer inte länge innan huden återfått sina vanliga vinterton, fotona bara ligger och tar upp hårddiskplats och ingen frågar längre. Då är det som man aldrig mer varit iväg. Jag väntar fortfarande på kreditkortsnotan. Det lär bli sista påminnelsen om en fantastisk resa. En fantastiskt dyr, men underbar, resa!
Min ansikte, som under förberedelserna för hoppet blivit allt allt vitare, återfick sin naturliga kulör. När jag kom upp på kanten igen var leendet inte av samma falska karaktär som vid fotograferingen innan hoppet. Det var skithärligt att hoppa och det är inte omöjligt att jag gör om det.
Faktum är att det värsta med hoppet var när väl gummibandet väl tänjt klart och man bara hängde där och dinglade. Först då började man tänka. Dels på vad som skulle hända ifall skorna, av någon anledning, trillade av. Dels på hur säkert det egentligen var att de skumgummiskydd som hindrade linan från att skava sönder smalbenen fästes med kardborrband. Mina sandaler hade kardborrband och de gick upp hela tiden. Därefter hann jag inte tänka så mycket mer, då kom en kille och hämtade mig. Jag förstår dock fortfarande inte varför han plockade av bungylinan på vägen upp. Hade de debiterat mig för ytterliggare ett hopp ifall de tappat mig på vägen!?
***
För en vecka sedan satt vi på flygplatsen i Kapstaden. Vid denna tidpunkten checkade vi förmodligen in bagaget. Än så länge har folk undrat lite om resan, man har fått berätta och minnas tillbaka. Men det dröjer inte länge innan huden återfått sina vanliga vinterton, fotona bara ligger och tar upp hårddiskplats och ingen frågar längre. Då är det som man aldrig mer varit iväg. Jag väntar fortfarande på kreditkortsnotan. Det lär bli sista påminnelsen om en fantastisk resa. En fantastiskt dyr, men underbar, resa!
