Grått
Hur kul är det här!? Hösten har kommit till Malmö. Det känns i hela kroppen. Hur mycket man än försöker vara glad, se framåt, tänka positivt så finns det där rakt framför en. Det gråa, det dassiga deprimerande gråa. Himlen är grå, och fan vet om inte asfalten också är gråare på hösten. Man känner sig själv grå. Alla färger raderas ut. Skinnet kommer inom kort att anta någon form av dassigt pissblek nyans, det är inte ens en kulör, det är bara fult. Denna icke-kulör ska sedan skylas av, just det, grått. Grått är höstens och vinterns färg säger modeskaparna enligt H&M-katalogen. Det är lördag idag, det borde kännas kul men känns bara grått. Dassigt deprimerande grått.
***
Malmöfestivalen tog förövrigt slut igår. Jag orkade inte ens gå dit. Hur kul känns det när man låter halvfigurer som BWO och Slagsmålsklubben avsluta? Inget ont om Alexander Bards låtmakeri, hans hitkänsla är lika utpräglad som hans önskan att se ut som Adolf Hitler. Tusen trallvänliga hitlåtar till trots känns inte BWO som någon liveakt, i synnerhet inte på en så ogemytlig scen som Stortorgets. Slagsmålsklubben är töntigare än ett teknolog-spex.
***
Allt var givetvis inte skit under Malmöfestivalens andra hälft. Veronica Maggio förtjänar att hyllas, Kaizers Orchestra likaså och Moneybrother var skitbra. Bäst var Tingsek och Ossler! Största besvikelsen var Dropkick Murphys, en riktig kalkon som bara lät så förfärligt illa. Vad Millencolin och Flogging Molly beträffar så nöjer jag mig med att säga att jag vuxit ifrån det. Ale Möller Band är musik för folk som inte tycker om musik.
***
Det är mycket svårare att uppdatera bloggen kontinuerligt när man jobbar hela dagarna.
