Konsertsommaren 08
Sommarens...
...konsertinledning; "One, two, three, four. Born down in a dead man's town, the first kick I took was when i hit the ground."
...wow; Way Out West!
...lagom; Takida gjorde en helt okej spelning med sin ytterst oförargliga radiorock. Det är inget jag kommer minnas när jag blir gammal, men var absolut inte dåligt. En mysig kväll i Folkets park.
...oro; Tiden fram tills när Bruce Springsteen gick på scen den 4/7 21.00. Jag var orolig för den här spelningen, verkligen orolig. Det var nästan så att jag försökte att inte se fram emot den. Spelningen -03 var magisk, helt fantastisk, det var så man mindes den och det var så man ville minnas den. Men vad hade hänt med minnena om man blev besviken i år. De svenska tidningarna hade veckan innan Ullevi recenserat spelningen i Parken, och skrev hem om trött publik och uselt ljud.
När Bruce, exakt 21.00, sa "Hej Gyoteboorg, huur more ni?" för att därefter på sedvanligt taktfast vis räkna in bandet släppte emellertid oron och spelningen var naturligtvis exakt så bra som man föreställt sig.
...gäspning; Sigur Rós. Jag är ledsen, det gick inte. Jag kom dåligt inlyssnad och då funkar inte isländsk valsång. Det var välproducerat, välspelat och ljusshowen var skitsnygg, men ryggen värkte och jag gäspade käken ur led. Hej öltält!
...skärpning, för fan; Winnerbäcks första timme. Okej, det var helgen efter Springsteen som med sin konsert lagt ribban så högt att jag fick ägna hela arbetsveckan med att baissa mina förväntningar på Lasses spelning i hopp om att få lite feeling under den ljumma lördagkvällen på Mölleplatsen. Men vad gör karln sedan!? Ingen glöd, inget självförtroende! Med svenska mått mätt tidlösa poppärlor som Elegi, Söndermarken och Dom sista drömmarna passerar förbi helt obemärkt. Lasse gömmer sig bakom sitt profillösa band och alla positiva minnen jag hade från Kom-turnén höll på att grusas. Stenansiktet på scenen kunde väl knappast vara samma man som på Live i Linköping-dvdn från 2004. Jag var besviken, nästan arg. Fan Lasse!
...skäggigaste; Iron & Wine-sångaren.
...märkligaste; Varför turnérar Takida och Hardcore Superstar ihop? Banden har ju inte samma publik. Takidafansen (d.v.s. emokids, mainstream-rockare och barnfamiljer som hört Curly Sue på Rix-FM) blev ju fullkomligt förskräckta och gick hem när Hardcore Superstar gick på. H.S-fansen, (Sweden rock-klientelet med nitar och AC/DC-märken på den sönderklippta jeansjackan) å andra sidan, drack öl och buade lite under Takida. Stämningen uteblev således på båda spelningarna.
...upprättelse; Lasse W skärpte sig emellertid andra timmen, och tur var väl det efter sju sorger och åtta bedrövelser under första timmens ökenvandring. Hugger i sten var grym. Det märktes verkligen att Lasse kände sig betydligt mer bekväm under sluttimmens klassikerkavalkad, han lyste, och gensvaret från publiken lät inte vänta. Avslutningen var också bra, till och med mycket bra. Lasse kunde tillägna sig viss upprättelse hos mig även om det kommer bära emot att betala pengar för att se honom fler gånger. Välkommen till Malmöfestivalen om fem år!
...överraskning; N.E.R.D. Svängigt, funkigt, ruksigt dansant och helt enkelt jävligt bra. Avslutningen helt grym.
...coolaste; Neil Young, vem annars!? Fenomenal spelning och dessutom, vilken setlist! Hey, hey. My, My, Cortez the killer, Powderfinger, Heart of gold, Old man, Rocking in the free world, Words, The needle and the damage done. Klassikerna bara avlöste varandra och jag bara log, vrålade, sjöng, hoppade med knuten näve, och ja, jag grät nästan. Det var så bra, det var så coolt!
...basröst; Christian Kjellvanders.
...spela hitsen så jag får hoppa lite; Franz Ferdinands spelning var bra, men som periferi-lyssnare så blir det verkligen lite extra roligt när hitsen spelas. Måste nog köpa skivorna, FF förtjänar bättre från min sida!
...folkmusik; Iron & Wine-spelningen. Lite flummigt men väldigt dansant.
...känsla av coolhet; Den känsla som bubblade inom mig när Nick Cave vrövlade No Pussy Blues. Har nog aldrig känt mig så cool, tänk själv, Nick Cave och No pussy blues. Det är ju så jävla coolt!
...umpa-umpa-umpa-umpa; Miss Li, såklart.
...farväl; Broder Daniel. Har aldrig tillhört fansen, min arm är oskuren och jag klipper mitt hår hos frisören istället för att själv ge mig på snedluggen med hushållssaxen. Jag tycker att bandets ättlingar (Håkan Hellström, The Plan och Hästpojken) är bättre än BD själva är. Likväl måste det nämnas, det var deras sista spelning någonsin. Det var orepat, sångare Berggren prickade inte en ton på hela kvällen, men det var stämningsfullt, väldigt stämningsfullt och ingen kan ta ifrån bandet några av de största poplåtarna i svensk musikhistoria. Shoreline var helt magisk!
...solo; Nils Lofgrens på Because the night. Helvete vad bra!
...pretty fly for a white guy; Undertecknad vrålandes "Fuck yeah" på N.E.R.D-konserten. Jag säger det själv, jag är inte cool och kommer nog aldrig få nåt erkännade i hiphopkretsar.
...müsli; Miss Li, nästan i alla fall.
...mest saknade låtar; Springsteens Thunder Road och Neil Youngs Like a hurricane.
...uteblivna spelning; En inställd konsert är också en konsert sa Ulf Lundell en gång, men nej, han har fel. ZZ Top ställde in på Öja slott, och det blev Uffes tvivelaktiga logik till trots, verkligen ingen ZZ Top-konsert den här sommaren.
...konsertstad; Göteborg. Det bär mig emot, jag hatar ert jävla blåvita fuskarpack till fotbollslag. Tyckte att Basel-bortdömningen var helt välförtjänt efter allt myglande ni stått för. Dock, ni bokar artister som ingen annan. Ullevi är en usel fotbollsarena men grym för konserter, speedway och Monstertrucks (som om jag skulle bry mig om de två sistnämnda). Den kärlek Håkan visade till sin stad rörde en Malmöbo, den kärlek Springsteen visade rörde mig än mer men den kärlek Göteborg visade sina gäster rörde mig mest av allt. Tack Göteborg för en kul konsertsommar!
...stad; är givetsvis alltid Malmö, eller kanske New York, fast nej. Malmö såklart!
...konsert; Naturligtvis Bruce Springsteen, kanske klyshigt och lite tråkigt att svara så men, vad fan, det går inte att svara annorlunda! När tre timmar hade gått så stod man och kippade efter andan, man var ledsen för att spelningen var slut. Han hade inte spelat Thunder Road och vi fick ingen stadium wrecker, men vad gjorde det!? Jag hade bevittnat ytterligare en Ulleviklassiker och de tre kommande veckorna efter spelningen ägnades åt att leta Youtube-klipp som kunde få mig att återfå känslan. Kom tillbaka snart, du är störst!
...återstående; hela Malmöfestivalen!
Uuhhhh, vad jag också vill gå på några konserter...
Nästa Bjurman :)
hoho, rolig läsning :)
Chrichan! Jag såg Lasse W på Sofiero i HBG och har hört många gånger om att han alltid är bättre där än i Malmö för han gillar stan bättre:) Kanske ett tips om du vill se honom någon annan sommar..
