Malmöfestivalen, dag 2
Så har man sett Pugh också. Den tidiga lördagkvällen på Mölleplatsen gick i ålderdomens tecken. Jag är beredd att att tro att min blotta närvaro sänkte publikhavets medelålder avsevärt. Vi yngre förmågor - jag vill räkna mig dit ett tag till - avvek från mängden, vi var katter bland hermelinerna. Vi stannar vid åldern, men övergår till konserten. Det var en häftig lineup som kompade Pugh. Janne "Loffe" Carlsson slog säkert hårdare på trummorna i sin ungdom, men han höll takten stabilt och fick vid ett tillfälle även briljera med ett litet trumsolo. Vidare så hade Pugh lockat med sig den gamle gitarrhjälten Jojje Wadenius som spelat med såväl Blood Sweat & Tears som Steely Dan, och den gamle Jojje kunde än, flinkheten i fingrarna var väl bevarad. Spelningen var, som förväntat, en ganska stelbent historia. Det är förlåtligt, förståeligt och precis så som publiken vill ha det. Jag var nöjd efter 50 minuter och kunde kosta på mig att höra extranumrena på håll. Min huvudakt för kvällen överlappade.
***
Om Pugh var stelbent så var Che Sudaka raka motsatsen. C.S skulle kunna vara det mest energiska liveband jag sett. Första gången jag såg Che Sudaka blev bandet inropat för extranummer sex gånger. Gårdagsspelningen var min andra C.S-konsert, och förvätningarna var givetvis uppskruvade. Pugh hade lockat en äldre publik till Mölleplatsen, och många av dessa hade säkert lockats av hur festivalprogrammet beskrivit bandet som gatumusiker med Sydeuropiska rytmer. Lika många dessa blev säkert mer än lovligt besvikna när det upptäckte att Che Sudakas livespelningar, likt förebilden Manu Chao, mer handlar om punk än om rumba. De äldre i publiken utbyttes under spelningens gång mot betydligt yngre och mer dansant dito. Mot slutet var det stor fest i manegen!
***
Looptroop rockers, nja, det tänder till mot slutet men efter ha sett N.E.R.D förra veckan var det väl ingen av de mest minnesvärda hiphopspelningarna jag besökt. Sedan är ju förstås Promoe rätt så häftig, kan tänka mig att han till och med är cool när han går ut med soporna.
***
Timo Räisänen fick guldmicken ifjol, han måste ha haft en annan ljudkille då, eller åtminstone haft en ljudkille. Satan i gatan vad illa det lät. Var egentligen inte förrän under extranumrena som ljudkvaliteten var acceptabel. Plus för Timos Jag är bäst-tshirt. Glimten i ögat!
