Steve Forbert kom till Malmö
Golvet framför KBs scen fylldes så sakteliga upp under mysiga, och för mig tidigare helt okända, förakten Madison Violet. En duo bestående av två (Nähä? Två? I en duo?) kanadensiska tjejer med änglaröster och ett knippe riktigt trevliga små countrypärlor i sin låtkista. En duo som jag garanterat kommer skryta om att ha sett den dagen de för första gången spelas i svensk radio, om nu detta kommer inträffa dvs. Countryn har alltid blivit väldigt styvmoderligt behandlad av svenska radiolyssnare och skivköpare, och avvisad som en amerikansk version av vår förhatliga dansbandstradition som av någon anledning säljer som smör.
Efter dryga halvtimmens kanadensisk countrypop så stod han äntligen där på scenen, Steve Forbert, min hjälte. Publiken uppmanades omgående att komma närmre scenen. Själv hade jag funnit en barstol och blev därför kvar i de bakre delarna av lokalen. Forbert inledde med en lite avig version av Thinkin'. Jag tillhör det släkte konsertbesökare som gärna lallar med i låtarna, men den omfraserade texten gjorde att lallandet uteblev under öppningslåten. Thinkin' följdes upp fantastiska It isn't gonna be that way som jag i ärlighetens namn aldrig ens vågade hoppas få höra. Forbert valde, till publiken förmodade förtjusning, att spela mycket gammalt. Han tog också upp önskningar från publiken och berömde densamme för låtförslagen som kom. På önskan från publiken gjorde Forbert sin version av In the jailhouse now. Jimmie Rogers-låten som fick nytt liv när den sjöngs in av hittepobandet Soggy Bottom Boys i bröderna Cohen-filmen Oh brother, where art thou? Mot slutet av konserten gästade Ron Sexsmith på två låtar, däribland magiskt vackra I'm in love with you. Konserten avslutades med de givna What kinda guy? och Romeo's tune och svängiga publikfavoriten You cannot win (if you do not play).
Det är få svenskar förunnat att ha sett Steve Forbert. Det var många år sedan han var här senast och för många i publiken var hans spelning säkert ett kärt återseende av en artist som fallit i glömska. Forbert har med all sannolikhet gjort bättre spelningar under sin långa karriär. Han har åldrats i takt med sin publik, men han har åldrats med värdighet och är en underhållare av yppersta klass med en låtskatt som de flesta andra singer/songwriters knappt ens vågar drömma om. Om jag förstod saken rätt var förra besöket i Sverige 1992, för sexton år sedan. Hoppas han inte dröjer lika länge med nästa Sverigevisit.
Kvällen var inte slut efter Steve Forbert. Den egentliga huvudakten Ron Sexsmith återstod. Sexsmith var också bra, men han är ganska svår när man är dåligt inlyssnad. Jag äger två Ron Sexsmith-plattor, vilket får sägas är lite för lite för att jag skulle kunna njuta fullt ut av hans spelning. Hans mjuka poplåtar är väldigt lika varandra, och ibland kände jag nästan att låtarna flöt samman.Tillika hade jag inte hört en sekund av hans senaste skiva, vilken den flitigt turnerande Sexsmith av förklarliga skäl ville spela mycket ifrån. Mellan varven var det emellertid helt magiskt. Gold in them hills fick nackhåren att resa sig, det är en fantastisk låt och den drog också in konserten största jubel.
Jag vill slutligen dock rikta allt agg i min kropp mot de idioter som inte kunde hålla truten utan att satt och snackade sönder delar av Forberts konsert. Att inte ha vett nog att hålla truten under en akustisk konsert visar på ett förbannat bristande omdöme. Ni som snackade sönder I'm in love with you och Song for Katrina är värda allt hat i hela världen. Jag hoppas ni får könsherpes på ögonlocken och att det aldrig går bort. Jävla idioter!
***
Efter fiaskot mot Lakers är det välkommet att Malmö har sex raka bortamatcher. Förhoppningsvis kommer någon av det 12500 åskådarna glömma hur illa det var och återkomma mot Oskarshamn i januari.
