Glädje-ångest-glädje-ångest...
Veckan som gick har varit en orolig tid. Demonstrationerna i Thailand ville aldrig ta slut, och det kändes knappast så kul att sitta med en flygbiljett till Bangkok på måndag. Igår kom dock beskedet att vår flight bereds plats att landa på flygplatsen i Phuket ifall Bangkoks dito inte öppnat på tisdag morgon lokal tid. Skulle landningen ske i Phuket så väntar en lång, men sannolikt sagolikt vacker, bussresa genom Thailand. Vackra bussresor i alla ära, men jag hoppas verkligen att planet landar i Bangkok som planerat. I början av förra veckan, när det först uppdagades att gulklädda demonstranter satt sig på flygplatsen var jag ganska lugn. Jag räknade kallt att militären skulle gå in och göra ordning i ledet, så som det brukar gå till i länder med tveksamt demokratiskt styre. I detta fallet visade det sig dock att militären stod på demonstranternas sida och att det snarare skulle bli tal om en statskupp än ett militärt ingripande mot demonstranterna. Nu ser det tack och lov inte ut bli någon statskupp heller.
Resan blir av. Då borde allt vara frid och fröjd. Det är väl egentligen också, men i morse fick jag en riktigt vass nagel i ögat. Jag brukar då och då besöka springsteen.se, webbforumet för Springsteenfans i Sverige. På detta forum florerar ett rykte om att den albumaktuella Springsteen ska ge sig ut på Europaturné i februari/mars. Stämmer detta rykte är det kul, men det innebär också att risken är överhängade att det blir ett biljettssläpp ganska snart. Ganska snart kan då, i sin tur, innebära de närmaste veckorna när undertecknad befinner sig i Thailand. Det ger mig magknip. Jag har aldrig sett Bossen inomhus, och det är stor risk att detta blir sista chansen.
***
Det är sjukt trist att packa, men jäklar vad skönt det ska bli att komma bort!
