Grease i övergångsåldern
Igår jag gick och min dam och såg Mamma Mia. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade efter att både biopublik och recensenter höjt filmen till skyarna, och med detta i åtanke blev jag nog lite besviken. Det är inte särskilt svårt att hålla sig för skratt när filmens skämt är av karaktären "kvinna närmre pensionen trillar i vattnet för att hon glömt hur man går i klackskor", "kvinnor och män närmre pensionen försöker dansa så som de gjorde i sin glans dagar" eller "kvinnor närmre pensionen pratar tjejsnack och snusk". Hade detta varit essensen i filmen hade jag jämställt den med en Stefan och Krister-buskis, och en dålig sådan dessutom. Tack och lov slipper jag göra denna liknelse då musiken är filmens huvudingrediens.
Mamma Mia är snarare klimakterie-Grease är buskis, och det är inte så nedsättande som det låter. Mer att spolingarna på Rydell high vuxit upp, fått barn och av en slump hamnat tillsammans i grekiska övärlden (okej, ju mer jag försöker beskriva desto mer haltar jämförelsen, men se filmen så fattar ni... kanske). Man har skickligt lyckats väva in ABBAs musik så att den ska passa filmens handling, utan att (med några få undantag) behöva ändra i låttexterna. Det var likaledes sällan man kände att det var scener som var onödiga och endast med i filmen för att låtarna skulle få plats, den kändes inte hopprafsad utan var tvärtom genomtänkt. Sånginsaterna var blandade. Meryl Streep sjöng förvånansvärt bra, men nog hör jag hellre Frida och Agnetha sjunga S.O.S än hör Pierce Brosnans plågade stämband försöka göra detsamma. Då pratar jag dock om soundtracket på CD, för i filmen är de mediokra sånginsaterna snarare ett charmigt inslag. Stellan Skarsgård sjöng direkt uruselt (och då håller jag igen), men det blir bara hjärtligt och roligt här. Liksaå var det befriande att man inte hade inövade och avancerade dansnummer.
Storyn, nja, det fanns en åtminstone en handling och dessutom en ganska söt sådan. Mamma Mia är en feelgood-film i dess rätta bemärkelse. Björn och Benny är mästare på att få sina låtar att leva vidare från generation till generation, de har en odödlig låtskatt och de vårdar den väl. Slutligen vill jag tacka manusförfattarna för att de inte fann plats åt den vidriga Fernando.
***
Jag var på skivmässa i helgen. Det var inte riktigt vad jag väntat mig, och jag blev i ärlighetens namn ganska bevsiken. Jag trotsade min magåkomma, och hoppades få rota skivbackar fulla av guldkorn för att sedan kunna få med mig ett par roliga LPs hem för en billig peng. Skivmässan bestod emellertid snarare av kringresande tyskar med backarna fulla hårdrocksskivor i nyskick som såldes till nypris. Tilltänkt kundkrets var de som vill ha sin Styx-samling komplett och är beredda att betala vad som helst för att få det. Utöver det kunde man hitta bootlegs till ockerpriser.
Mässan hade två plus. För det första ägde den rum på Amiralen, vårt gamla syndnäste från de sena tonåren. För det andra hittade jag faktiskt två lådor men blandade och billiga LP-skivor. I en av dessa hittade jag mitt enda köp för dagen. En gammal liveupptagning från 1963 med Trini Lopez, ni vet han som gjorde If I Had A Hammer, en låt som alltid får mig på gott humör.
***
Statoils gyrosbaguetter var riktigt läskiga. Sunkigt bröd, knappt någon sallad och segt kött. Avstå!
***
Förresten, kolla här! Coolaste musikklippet jag har sett på länge.
