Springsteen, Springsteen, Springsteen
Det går några månader, ibland till och med år. Sedan kommer han tillbaka och välter mitt liv över ända. Jag andas honom, pratar honom, nynnar honom, tänker honom. Minns att jag för några år sedan läste en skivrecension, i vilken författaren inledde med att hävda att det skulle finnas folk ute i vårt land som skulle betala hundralappar för Bruce Springsteens samlade snarkningar under en natt. Jag minns att jag tänkte att jag inte tillhörde det klientelet, men att jag nog åtminstone skulle kunna gett några tior. I förra veckan slog bomben ned, en ny världsturné med två spelningar i... Stockholm. I Stockholm!? Och redan så här tidigt efter förra årets urladdning på Ullevi? Jag drabbades omgående av beslutsnoja. Vill jag verkligen vara på plats den stunden då den, en gång i tiden, så mystiske mannen från Freehold, NJ plötsligt blir överexponerad för det svenska folket. Den stunden då mystiken svalnar som ett taskigt äktenskap på väg mot skilsmässa. Vill jag vara med när min hjälte går från magisk och fantastisk till " bara sådär"? Jag räds verkligen den känsla som redaktör Larsson på Aftonblaskan måste ha känt när han toksågade Oasis spelning på Scandinavium häromdagen. Å andra sidan, kan Springsteen överexponeras? Den oro jag kände inför Ullevispelningen den fjärde juli 2008 visade sig vara helt obefogad. Springsteens oberäknelighet, och den spänning man känner mellan låtarna borde aldrig gå att överdosera, väl? Jag vet ännu inte, där jag sitter och tittar på min ståplatsbiljett. Det var givetvis aldrig tal om att strunta i Stockholmsspelningarna. Inte egentligen...
***
Idag var nästa viktiga Springsteendatum. Skivsläpp för Working On A Dream. Den har gått på repeat sedan jag kom hem från jobbet. Skivan är lätt att tycka om. Springsteen har sannolikt aldrig varit så här poppig och melodisk. Om de senaste skivsläppen varit ganska tunga och politiska så är Working On A Dream snarare en ljus kärleksplatta, även om vissa spår spretar ut ganska mycket från mönstret. Öppningsspåret Outlaw Pete är precis som titeln antyder en i raden av hyllningar till schablonen av de fattige amerikanske pojken som hamnar i klammer med rättvisan. Samme pojke som under annat namn besjungits av Woody Guthrie, Townes Van Zandt, Pete Seeger och andra folkhjältar, och som omskrivits av John Steinbeck. Låten är bra, men åtta minuter lång och helt malplacerad i sammanhanget. Här är den med, och dessutom som öppningsspår. Fullkomligt sönderproducerade utfyllnadsspåret Good Eye är också ett i det närmaste obegripligt inslag. Jag förstår förövrigt heller inte varför Springsteen låter Brendan O'Brien ens komma i närheten av låtarna. Denne O'Brien har kvävt E Street-svänget på de två senaste plattorna, och forsätter även här att ogenerat göra sitt bästa för att tråka till låtarna med sina tunggumpade produktioner. Finns det överhuvudtaget någon som tycker att han tillför något?
I övrigt är skivan full av godbitar. The Last Carnival, hyllningen till bortgångne E Street-organisten Danny Federici, är kanon. Allra bäst är han i alt. country-pärlan Tomorrow Never Knows och i filmlåten The Wrestler (för vilken han dessutom tilldelades en Golden Globe). Nu återstår att se vad Springsteen och E Street Band kan göra med låtarna när de till sommaren entrar stadions scen utan Brendan O'Briens inblandning. Jag längtar!
***
Kan slutligen inte låta bli att invända lite mot Markus Larssons Oasis-recension. Jag vet inte vad recensenten väntade sig av spelningen. Att Liams röst fallerat under de senaste åren kan knappast undgått någon. Att mellanspåren inte blir lika bra när några av de gamla mästerverken fått stryka på fötterna för det nyskrivna, och sämre materialet, säger väl också sig själv. Med detta i åtanke var konserten bra, mellan varven var det till och med mycket bra. Att recensent-Larsson inte tar detta i beräkningarna är anmärkningsvärt. Han slår in öppna dörrar när han sågar Oasis för de brister man redan på förhand kände till. Det är lite som när en filmrecensent sågar Grease för dess banala dialog, eller Sällskapsresan för dess klichéer om charterturister. Publiken ser Oasis för nostaligins skull. Inte för att få en perfekt rockkonsert med ett ungt och hungrigt band. Då ska man nog försöka se Glasvegas, eller motsvarande, istället.
***
Idag var nästa viktiga Springsteendatum. Skivsläpp för Working On A Dream. Den har gått på repeat sedan jag kom hem från jobbet. Skivan är lätt att tycka om. Springsteen har sannolikt aldrig varit så här poppig och melodisk. Om de senaste skivsläppen varit ganska tunga och politiska så är Working On A Dream snarare en ljus kärleksplatta, även om vissa spår spretar ut ganska mycket från mönstret. Öppningsspåret Outlaw Pete är precis som titeln antyder en i raden av hyllningar till schablonen av de fattige amerikanske pojken som hamnar i klammer med rättvisan. Samme pojke som under annat namn besjungits av Woody Guthrie, Townes Van Zandt, Pete Seeger och andra folkhjältar, och som omskrivits av John Steinbeck. Låten är bra, men åtta minuter lång och helt malplacerad i sammanhanget. Här är den med, och dessutom som öppningsspår. Fullkomligt sönderproducerade utfyllnadsspåret Good Eye är också ett i det närmaste obegripligt inslag. Jag förstår förövrigt heller inte varför Springsteen låter Brendan O'Brien ens komma i närheten av låtarna. Denne O'Brien har kvävt E Street-svänget på de två senaste plattorna, och forsätter även här att ogenerat göra sitt bästa för att tråka till låtarna med sina tunggumpade produktioner. Finns det överhuvudtaget någon som tycker att han tillför något?
I övrigt är skivan full av godbitar. The Last Carnival, hyllningen till bortgångne E Street-organisten Danny Federici, är kanon. Allra bäst är han i alt. country-pärlan Tomorrow Never Knows och i filmlåten The Wrestler (för vilken han dessutom tilldelades en Golden Globe). Nu återstår att se vad Springsteen och E Street Band kan göra med låtarna när de till sommaren entrar stadions scen utan Brendan O'Briens inblandning. Jag längtar!
***
Kan slutligen inte låta bli att invända lite mot Markus Larssons Oasis-recension. Jag vet inte vad recensenten väntade sig av spelningen. Att Liams röst fallerat under de senaste åren kan knappast undgått någon. Att mellanspåren inte blir lika bra när några av de gamla mästerverken fått stryka på fötterna för det nyskrivna, och sämre materialet, säger väl också sig själv. Med detta i åtanke var konserten bra, mellan varven var det till och med mycket bra. Att recensent-Larsson inte tar detta i beräkningarna är anmärkningsvärt. Han slår in öppna dörrar när han sågar Oasis för de brister man redan på förhand kände till. Det är lite som när en filmrecensent sågar Grease för dess banala dialog, eller Sällskapsresan för dess klichéer om charterturister. Publiken ser Oasis för nostaligins skull. Inte för att få en perfekt rockkonsert med ett ungt och hungrigt band. Då ska man nog försöka se Glasvegas, eller motsvarande, istället.
Kommentarer
Trackback
