Tonight, I'm A Rock 'n Roll Star!
Oasis på Forum i Köpenhamn, och vilken kväll det blev! Stupade i säng strax efter klockan sex i morse efter den roligaste utekvällen på åratal. Lördagseftermiddagen tillbringade vi runtstrosandes i Köpenhamn. Ingen i sällskapet hade någon vidare koll på vart vi skulle, så vi gick vanan trogen ned för Strøget. Det visade sig vara fel så vi fick vända tillbaka mot Rådhusplatsen igen och gå åt andra hållet. Efter överläggande bestämde vi oss för att äta nere vid Forum, som enligt ännu obekräftade uppgifter normalt skall vara en arena där Byns velocipedatleter velodromcyklar. Restaurangutbudet visade sig dock tämligen begränsat i den delen av staden. I konkurrens med en flashigt inredd vitenamesisk restaurang så bestämde vi oss för att äta på en kvarterkrog med neonskylt i fönstret. Servitören briljerade lingvistiskt genom att prata, vad i hans egna öron var, svenska. Även jag kunde skönja svenska i hans tal. Han översatte pronomen, prepositioner och andra små skitord som man förstått i vilket fall (maaaj blev mig, og blev och etc.). Rotvälskan däremellan småorden var emellertid fortsatt obegriplig. Vi låtsade alla som vi förstod vad servitören sa, och det var mången gång svårt att hålla sig för skratt. Följden blev att alla valde samma mat. Vi fick ostgratinerade räkor till förrätt och nåt stekt kalvkött med hasselbackpotatis och gorgonzolasås till huvudrätt. Huvudrätten avnjöts under nogrann uppsikt från restaurangens anställda, vilka helst bara ville slå igen stället och gå hem för dagen.
Forum låg precis runt hörnet från restaurangen. Det är på sätt och vis en ganska mäktig arena. Det finns inga läktare, utan bara ett jättestort golv. Förbandet, ett skränigt, men faktiskt skapligt danskt garagerockband som undertecknad inte uppfattade namnet på, spelade som förband alltid gör alldeles för högt. Jag tillhör den kategorin människor som egentligen inte begriper poängen med förband. De kan ofta vara ganska bra, men det blir lite till ingen nytta då publiken generellt bara önskar dem av scenen. (Sen skulle det väl i o f s varit kul att sett AC/DC som förband till Black Sabbath någon gång i mitten av sjuttiotalet, men det är en helt annan historia.) Oasis entrade traditionsenligt scenen till Fuckin' in the bushes och körde sedan själva igång med Rock 'n' Roll Star, det briljanta öppningsspåret från debutskivan Definitely Maybe. Därefter spelades det i huvudsak nyare material under konsertens första hälft. Låtarnas kvalitet visade att Oasis faktiskt haft ett liv efter 1997. Lyla, The Shock Of The Lightning och Songbird som alla spelades under konsertens första hälft, är riktiga kanonlåtar från Oasis senare år. Det rådde däremot inga tvivel om vilket material som publiken suktade efter, och konsertens andra halva blev som väntat en klassikerkavalkav i världsklass. Från Slide Away och framåt avlöste klassikerna varandra med grymma allsångstoppar på Morning Glory, Wonderwall, Champagne Supernova och den nya favoriten och Beatles-flirten I'm Outta Time. Bäst var förstås den av Noel akustiskt framförda Don't Look Back In Anger där allsången nästan lyfte taket på arenan. Avlutande Beatlescovern I Am The Walrus, som Oasis mer eller mindre gjort till sin egen, var också magnifik.
Jag förvånas inte om Oasis får halvljumma recensioner från tidningarna. Det är säkert, som med skivorna, att bandet var bättre förr. Detta var emellertid min första Oasiskonsert och jag kan inte vara annat än nöjd. Bröderna Gallagher var precis så coola som bara de kan vara. När publiken, mellan två låtar takfast vrålade bandets namn, gäspade Noel, tittade på sin klocka och frågade "Are you finished?" så kaxigt att det endast är värdigt en Gallagherbroder. Jag fick precis allt det jag ville ha ut av konserten, och det var kanon!
***
Kvällen fortsatte på Den Glade Gris, byns Shot-Mecka. Stämningen var mycket god och bricka för bricka med Fisherman-shots bars till vårt bord. Spenderade en sanlös massa pengar igår. Det är märkligt. Det är precis som om pengarna tappar sitt värde när man växlar till en annan valuta. De måste bara användas. Tur att jag inte hade växlat ännu mer, då hade jag haft ångest idag. Nu kan jag nöja mig med att säga att jag hade den bästa utekvällen på mycket, mycket länge.
***
Foton från gårdagen:
Det var denna kartan som fick oss att inse att vi gått åt fel håll! Tack Köpenhamns kommun!
Hårdingarna!
Det stora golvet på Forum.
Foto av en kalufs. Bröderna Gallagher skymtas i bakgrunden.
***
Fler, och bättre bilder, finns på Dominikas fina fotoblogg; http://www.dominikasblog.blogspot.com/. Kolla in den!
Forum låg precis runt hörnet från restaurangen. Det är på sätt och vis en ganska mäktig arena. Det finns inga läktare, utan bara ett jättestort golv. Förbandet, ett skränigt, men faktiskt skapligt danskt garagerockband som undertecknad inte uppfattade namnet på, spelade som förband alltid gör alldeles för högt. Jag tillhör den kategorin människor som egentligen inte begriper poängen med förband. De kan ofta vara ganska bra, men det blir lite till ingen nytta då publiken generellt bara önskar dem av scenen. (Sen skulle det väl i o f s varit kul att sett AC/DC som förband till Black Sabbath någon gång i mitten av sjuttiotalet, men det är en helt annan historia.) Oasis entrade traditionsenligt scenen till Fuckin' in the bushes och körde sedan själva igång med Rock 'n' Roll Star, det briljanta öppningsspåret från debutskivan Definitely Maybe. Därefter spelades det i huvudsak nyare material under konsertens första hälft. Låtarnas kvalitet visade att Oasis faktiskt haft ett liv efter 1997. Lyla, The Shock Of The Lightning och Songbird som alla spelades under konsertens första hälft, är riktiga kanonlåtar från Oasis senare år. Det rådde däremot inga tvivel om vilket material som publiken suktade efter, och konsertens andra halva blev som väntat en klassikerkavalkav i världsklass. Från Slide Away och framåt avlöste klassikerna varandra med grymma allsångstoppar på Morning Glory, Wonderwall, Champagne Supernova och den nya favoriten och Beatles-flirten I'm Outta Time. Bäst var förstås den av Noel akustiskt framförda Don't Look Back In Anger där allsången nästan lyfte taket på arenan. Avlutande Beatlescovern I Am The Walrus, som Oasis mer eller mindre gjort till sin egen, var också magnifik.
Jag förvånas inte om Oasis får halvljumma recensioner från tidningarna. Det är säkert, som med skivorna, att bandet var bättre förr. Detta var emellertid min första Oasiskonsert och jag kan inte vara annat än nöjd. Bröderna Gallagher var precis så coola som bara de kan vara. När publiken, mellan två låtar takfast vrålade bandets namn, gäspade Noel, tittade på sin klocka och frågade "Are you finished?" så kaxigt att det endast är värdigt en Gallagherbroder. Jag fick precis allt det jag ville ha ut av konserten, och det var kanon!
***
Kvällen fortsatte på Den Glade Gris, byns Shot-Mecka. Stämningen var mycket god och bricka för bricka med Fisherman-shots bars till vårt bord. Spenderade en sanlös massa pengar igår. Det är märkligt. Det är precis som om pengarna tappar sitt värde när man växlar till en annan valuta. De måste bara användas. Tur att jag inte hade växlat ännu mer, då hade jag haft ångest idag. Nu kan jag nöja mig med att säga att jag hade den bästa utekvällen på mycket, mycket länge.
***
Foton från gårdagen:
Det var denna kartan som fick oss att inse att vi gått åt fel håll! Tack Köpenhamns kommun!
Hårdingarna!
Det stora golvet på Forum.
Foto av en kalufs. Bröderna Gallagher skymtas i bakgrunden.
***
Fler, och bättre bilder, finns på Dominikas fina fotoblogg; http://www.dominikasblog.blogspot.com/. Kolla in den!
Kommentarer
Trackback
