DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Bloggen har vilat en tid. Skrivlustan fick sig en törn efter Thailandsresan. Där nere hände massor hela tiden, vilket också gav mig massor att skriva om. Vardagslunken hemma i Sverige har känts ointressant. Visst, det har varit julledigt. Jag lyckades också till sist komma över de där eftertraktade AC/DC-biljetterna som trånat efter hela hösten. Likväl har inget känts roligt nog att skriva om. Inget har känts tillräckligt angeläget. Det krävdes att jag skulle bli riktig jävla förbannad för att bloggen skulle skakas till liv igen. Det blev jag igår.

Jag hade lite fest här hemma igår. Det var jättetrevligt och centiliter efter centiliter fuktade våra torra strupar. Strax efter midnatt gav vi oss ut för dansa och festa vidare på nattklubb. Väl där inne slog vi oss ned vi ett bord. Jag är osäker på hur det startade med det kastades lite servetter och plastglas mellan vårt bord och bordet mittemot. Stämningen var fortsatt uppsluppen, men så hände något. En rödhårig tjej vid andra bordet reser sig upp, vänder sig mot vårt bort och börjar skrika besinningslöst. Skulle man notera alla fula ord hennes stämband producerade vid tillfället skulle man ha material att skriva ett svordomslexikon. Jag reser mig upp för att prata med henne, för att ta reda på vad som hänt och för att lugna henne. All den ilska hon riktade gentemot vårt bord, väggen bakom vårt bord, eller vad det nu vad hon skällde på riktades snart helt och hållet mot mig. Jag försökte lungt tala om för henne att vi bara kastat tillbaka det som kastats mot oss (lite som när barn, i hopp om att vinna dagisfrökens sympatier, dividerar om vem det egentligen var som började). Den arga rödhåriga var emellertid inte intresserad av någon förklaring. Hennes svordomskavalkad fortsatte oförändrat i etthundratjugo decibel. Hon skrek också att jag skulle sätta mig ner. Till slut lessnade jag och höjde rösten så att jag något sånär matchade hennes tonfall. - Lyssna nu på mig, skrek jag. Den arga rödhåriga svarade med en saftig lavett. Plötsligt stod jag svarslös. Brinnjävligt förbannad, men helt svarlös.

Lavetten får passera helt utan någonting. Den skrattas bort. En vän till mig fnissar förnöjt att han minsann fått med slaget på film. Det är helt okej att en kvinna slår en man. "Tjejer, och deras hetsiga humör. Man får passa sig så man inte åker på en propp". Det är heller ingen slump att lavetten kallas för bitch slap. Den är en, kanske inte enligt lagboken men helt och hållet enligt samhällsnormen, helt legal argumenationsteknik. Om man är kvinna, och antagonisten är man, det vill säga. För låt oss vända på skeendena. Ponera att det hade brunnit till hos mig, att det var jag som hade lappat till henne. Det hade minsann inte skrattats bort. Ett mer troligt scenario är att vakterna gripit in. Jag hade polisanmälts, fått betala tusentals kronor i skadestånd för sveda och värk, och dessutom traskat omrking hela våren med en boja runt fotleden. Där utöver hade jag för all evinnerlig framtid haft stämpeln som kvinnomisshandlare. 

Ovan nämnda påföljder är helt rimliga. Mäns våld mot kvinnor är avskyvärt, och ska ha kännbara påföljder. Det är inte den debatten jag vill väcka. Jag undrar bara vad det är i samhället som rättfärdigar att kvinnor brukar våld mot män. Det är för enkelt att enbart hänvisa till kvinnors rent fysiska underlägsenhet. Ett slag är ett slag oavsett vem som delar ut det.

Vi återgår till lavetten och min svarslöshet. Jag har absolut inga alternativ efter att ha fått det slaget. Kallar jag på vakten så skrattar han åt händelsen. Polisen skulle fnysa åt det. Jag kan inte heller slå tillbaka, för då har vi scenariot med kvinnomisshandel igen. Jag hade möjligtvis sluppit fotbojan av den anledningen att jag inte slog först, men ni förstår. Jag kunde inte besvara lavetten, det fanns ingen möjlighet. Efter slaget ringde det i mitt öra resten av kvällen, men det är förstås helt okej. Jag föll bara offer för en kvinnas hetsiga humör. Man får akta sig så man inte åker på en propp.