DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Först skräckslagen, sedan överlycklig. Jag tog mig friheten att lägga ut mitt bungyjump på Youtube. Jag ryggar nästan tillbaka när nedräkningen börjar närma sig noll. Vid tidpunkten är jag i det närmaste panikslagen och tillika övertygad om att linan ska trassla sig runt mina fötter. Jag tänker på min fars förmanande ord, vem behövde jag bevisa något för. Inte var jag så dum att jag gjorde något sådant. Instruktörerna var tydligen vana att få ge förstagångshoppare en liten push utför kanten. Inga gummiband i världen hjälper mot den inre spärr som säger åt dig att det är en dålig idé att hoppa ut från Afrikas högsta bro. Åtminstone inte första gången man tar steget i ingenting. För mig var spärren stark, men när jag väl insåg att de inte skulle låta mig stå kvar på kanten och vela i oändlighet lät jag mig själv falla. Vips var jag nere. Den skräck jag kände försvann i samma stund som jag lämnade kanten.

Min ansikte, som under förberedelserna för hoppet blivit allt allt vitare, återfick sin naturliga kulör. När jag kom upp på kanten igen var leendet inte av samma falska karaktär som vid fotograferingen innan hoppet. Det var skithärligt att hoppa och det är inte omöjligt att jag gör om det.



Faktum är att det värsta med hoppet var när väl gummibandet väl tänjt klart och man bara hängde där och dinglade. Först då började man tänka. Dels på vad som skulle hända ifall skorna, av någon anledning, trillade av. Dels på hur säkert det egentligen var att de skumgummiskydd som hindrade linan från att skava sönder smalbenen fästes med kardborrband. Mina sandaler hade kardborrband och de gick upp hela tiden. Därefter hann jag inte tänka så mycket mer, då kom en kille och hämtade mig. Jag förstår dock fortfarande inte varför han plockade av bungylinan på vägen upp. Hade de debiterat mig för ytterliggare ett hopp ifall de tappat mig på vägen!?

***

För en vecka sedan satt vi på flygplatsen i Kapstaden. Vid denna tidpunkten checkade vi förmodligen in bagaget. Än så länge har folk undrat lite om resan, man har fått berätta och minnas tillbaka. Men det dröjer inte länge innan huden återfått sina vanliga vinterton, fotona bara ligger och tar upp hårddiskplats och ingen frågar längre. Då är det som man aldrig mer varit iväg. Jag väntar fortfarande på kreditkortsnotan. Det lär bli sista påminnelsen om en fantastisk resa. En fantastiskt dyr, men underbar, resa!