DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Hej igen!

Senast jag skrev satt jag i Camps Bay. Det var regnigt och blasigt. Vi vantade pa pizza. Sedan dess har foljande hant. Pizzan kom, den gick att ata men holl knappast svensk standard. Det blev en tidig kvall den onsdagen. Nu ar det torsdag. Men det har gatt en vecka. En mycket handelserik sadan. Nar vi vaknade forra torsdagen sken solen. Vi steg upp tidigt och begav oss langst ner till spetsen pa Kaphalvon, till fantastiska Cape Point och Godahoppsudden. Dessa enorma klippor skiljer Atlanten fran Indiska Oceanen, och det ar nastan sa att man kan se de tva varldshaven brosta upp sig mot varandra. Det borde vara alla forunnat att se detta skadespel nagongang i livet. Pa vag fran godhoppsudden hande det markliga att vi under tjugo minuter hann se en flock babianer, tre valar och ett hundratal pingviner. Vi kommer se fler djur under resans lopp men det aterkommer jag till. Nasta anhalt efter Godahoppsudden var Hermanus, kant for just valskadning. Det var enormt mycket valar utanfor Hermanus kust. Vi stannade dar en natt och sag sakert tjugo eller kanske trettio stycken. Lika latta som det var att upptacka, lika svara var de att fotografera. Tur att filmrullens tid passerat till forman for digitala alternativ, for jaklar vad vi forsokte fa den perfekta valbilden. Det blev dock aldrig battre en sma svarta prickar, i basta fall en bit skjartfena. Inga spektakulara hopp, vattensprut eller annat spexigt valbeteende dokumenterades i Hermanus den har gangen.

Efter Hermanus korde vi de trettiofem milen langs kusten till Knysna med stopp i Aghulas. Afrikas svar pa Smygehuk, och kontinentens sydligaste udde. Sa var det atmintone tankt med det sket sig. Korningen kom att ta en hel dag, och nagot Aghulas blev det inte den har gangen. Efter att ha akt en vacker kustvag fran Cape till Hermanus bestamde vi oss for ytterliggare lite modig off road-korning, med vilket jag menar off motorvagen. Det gick bra, till en borjan... Pa linjalritade vagar genom bergigt landskap fardades vi mil efter mil. Vi motte ingen trafik, asfalten var fin och hastighetsbegransningen var satt till 120 km/h. Vid vagens slut skulle vi ta av pa en mindre vag inat landet. Den var makt med ett tunt strack pa kartan, och hade inget namn likt de andra vagarna. Kanske borde varningsklockor ringt redan har, men som europe ar man bortskamd med bra vagar. Det var nagonstans har som verkligheten for forsta gengen knackade oss pa axeln och berattade att vi var i Afrika. De vagen vi skulle ta av pa var inte asfalterad. Det var en grusvag. Vi vagade inte fortsatta utan fick bittert kora tillbaka de sex vagade milen for att komma till motorvagspafarten. 

Vi kom till Knysna ganska sent pa lordagskvallen. For att uttrycka sig forsiktigt sa ar sydafrikanska stader tamligen doda pa helgerna. Gatorna var folktomma, endast de manniskorna som agnar dagarna at att sta i gathorn och se tuffa ut var ute. Det var ganska laskigt att lamna hotellet. Pa kvallen var vi och lyssnade pa en ganska duktig sangerska som, trots tydliga Patti Smith-referenser, dessvarre led av ett mediokert latmaterial. Hon lat som Anouk, som hade en one-hit-wonder med laten Nobodys wife under sent 90-tal. Sondagen var lika dod som lordagkvallen. Alla affarer utom livsmedelsbutikerna. Vi tog en enormt langsam battur ut pa Knysnas lagun, under vilken det serverades en valdigt god fiskratt som jag glomt namnet pa.

Fran Knysna begav vi oss till Addo Elephant National Park. En korning pa omkring trettiofem mil. Det tog oss fem och en halv timme med ett stopp under vilket jag lurade doden. Stoppet var pa Bloukrants bridge, Afrikas hogsta bro och varldens hogsta Bungy jump fran en bro. 216 meter och jag hoppade, jag fattar det fortfarande inte, men jag gjorde verkligen det. Jag alskade det, och jag blir fortfarande adrenalinstinn vid blotta tanken pa det. Fallet var inte 216 meter, gummibandet borjar toja nagonstans runt 160 meter om jag forstod saken ratt. Vid detta tillfalle haller kroppen en hastighet pa omkring 120 km i timmen. Det blev mycket siffror och jag kommer val egentligen inte ta mig for att forsoka beskriva kanslan. Jag kan dock saga att jag inte blundade under fallet. Bildbevis finns, bade stillbilder och en DVD (nej, man ser inte ifall jag blundar ifall ni nu vill anmarka pa syftningsfelet).

I Addo bodde vi inne i nationalparken. Det forsta som hande nar vi kom till vart hus var att en av parkvakterna knackade pa dorren. Han hade noterat att hoger backdack var pa sock. Ett langt spik hade genomborrat dacket. Visst magont uppkom hos bade mig och Caroline. Parkvakten var dock snall nog att fixa dacket till oss. I Afrika lagar man istallet for att kopa nytt. Det har hallt luften an sa lange och vi ar tacksamma. Inte ett ljud kommer att yppas till biluthyraren vid overlamningen da dackservice inte ingar i forsakringen.

Hursomhelst, i Addo finns mer an elefanter. Man kor sjalv runt bland djuren i den stora nationalparken och det ar riktigt roligt.

Vi sag:
Elefant
Apa (ingen aning vad det var for en, men den var liten och klattrade i trad och sag ut som Herr Nilsson)
Antlooper (av manga olika slag)
Buffel
Schakal
Skoldpadda
Zebra
Dyngbagge
Tusenfoting
Surikat (Timon)
Vartsvin (Pumbaa)
Struts
Hare
Svart mamba

Vi har saker glomt nagra djur, men dde ovanstaende har vi atminstone fotograferat. Eller inte apan forresten, det var for morkt da. Vi sag inte lejon och noshorning. Det gjorde ingen annan heller.

Vi lamnade Addo i morse och ar nu i Oudshoorn, kant for strutsar. Staden Ousdshoorn hyste innan varldeskrigen hem for omkring 700 000 strutsar. Idag bor det 67 000 manniskor och 170 000 strustar i staden. Vi var och at forut. Jag at struts! Vi bor pa att Bed & Breakfast som liknar Villa Villerkulla. Hotellforestandarinnan liknar forovrigt Prussliluskan. Antar att jag far sova med fotterna pa kudden i natt.

Ses snart, aven om jag egentligen inte vill hem. Inte an atmintone...