DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Nollnolltalet var med facit i hand ett ganska bra musikdecennium. Om jag ska försöka spalta upp vad jag har köpt under de tio åren som gått blir resultatet så här:

2000
Jag fastnade aldrig för Broder Daniel. Det enda jag visste var att de fick med ett par låtar på Fucking Åmål-soundtracket i slutet av nittiotalet. Jag förstod inte varför det var stort att bandets bassist skulle släppa ett soloalbum. Det gjordes program i TV och tidningarna skrev. När skivan kom ut förstod jag varför, idag förstår jag det ännu bättre. Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg är utan tvekan den skiva som haft störst påverkan på svensk musik under nollnolltalet. Många är artisterna som inspirerats, men ingen har varit lika bra eller ens i närheten. Hitsen avlöser varandra, men man tröttnar aldrig. Tack Håkan!
Bubblare: The Ark - We Are The Ark. Johnny Cash – American III: Solitary Man.

2001
Kan du inte önska dig en skiva, undrade farsan inför julen 2001. Bra recensioner och en fantastisk singel i ”Last Nite” gjorde att jag önskade mig Is This It med The Strokes den julen. Något jag aldrig ångrat i efterhand. Skivan satte en helt ny standard för hur rock kunde låta och jag har spelat skivan om och om igen sedan jag fick den. Elva korta spår, hundraprocentiga melodier och decenniets kanske snyggaste sound. Det blir inte coolare än så här.
Bubblare: Ryan Adams – Gold. Steve Forbert – Young guitar days. The Plan – The Plan.

2002
Jag har ganska många bra skivor från 2002 men Kents Vapen & Ammunition är sannolikt den jag spelat mest av dem. Jag avfärdade till en början skivan som simpel och dålig. Det var mitt sätt att distansera mig från det enorma genombrott bandet fick. Jag skyllde på syntar, och gud vet allt men sanningen var att det inte var lika tufft att gilla Kent när alla andra också gjorde det. Idag förstår jag bättre. Vapen & Ammunition är en fantastisk platta och Kent är Sveriges största och bästa band.
Bubblare: Bruce Springsteen – The Rising. Ron Sexsmith: Cobblestone Runway.

2003
Idag står Lars Winnerbäck mig upp i halsen, men 2003 var det annorlunda. När Söndermarken kom tyckte jag att det var en av de bästa plattor jag hört på svenska. Även om Kom också var en kanonplatta så var det med Söndermarken som Lars Winnerbäck satte ner foten och visade att han förtjänade framgången. Nu blir Lasse bara tråkigare för varje år som går. Inte för att han är dålig utan för att han hamnat i ekorrhjul. Han kan inte förnya sitt sound, och han kan aldrig överträffa heltgjutna Söndermarken.
Bubblare: Josh Ritter – Hello Starling. Mustasch – Rat Safari.

2004
Detta år är valet självklart. Josh Rouse mästerverk Nashville höjer sig högt över konkurrensen. Skivan är magi från start till mål och växer för varje lyssning. Fortfarande, dessutom. Det spelar ingen roll om du är glad eller deprimerad. Nashville kan spegla alla sinnestämningar. Den här älskar jag verkligen.
Bubblare: Antony and the Johnsons – I Am A Bird Now. The Hives – Tyrannosaurus Hives. Steve Earle – The Revolution Starts Now.

2005
Bästa skivsläppet detta år var utan tvekan nyutgåvan av Springsteens tidlösa och tillika trettioårsjubilerande mästerverk Born To Run, men då denna platta egentligen är daterad 1975 så faller 2005 års hedersomnämnande åter på Kent. Du & Jag Döden kan ha ett av de fulaste omslagen genom tiderna. Nämnda Döden får på framsidan och i det medföljande texthäftet skepnaden av ett benrangel som är inklistrat i groteskt oestetiska datorritade miljöer. Lyckligtvis är skivan bättre, betydligt bättre. Det bistra, råa och karga från plattorna Verkligen och Isola samsas med de skönt melankoliska harmonierna från Vapen och Ammunition. Du & Jag Döden är Kents bästa platta.
Bubblare: Jens Lekman – Oh You’re So Silent Jens. Graham Parker – Songs Of No Consequence.

2006
…är ett ganska jämngrått år i min skivsamling. En hel del bra, men inget som direkt sticker ut från mängden. Jag väljer att lyfta fram Badly Drawn Boy:s Born In The UK som förvisso är en lite ojämn platta men där topparna är extremt höga. Ger man skivan tid får man väldigt mycket tillbaka. ”Nothing’s Gonna Change Your Mind” är en av årtiondets absolut vackraste ballader.
Bubblare: Moneybrother – Pengabrorsan. Willie Nile – Streets of New York.

2007
Om det var svårt att välja ut en platta under 2006 så är det ännu svårare året efter, av en helt annan anledning ska tilläggas. År 2007 var ett grymt skivår. Jag kan egentligen inte välja bland mästerverken, men för att jämna ut mitt gubbvälde på den här listan så får Annika Norlin hedersomnämnandet. Jag vill minnas att skivan fick ett tämligen svalt mottagande från tidningarnas nöjesredaktioner när den kom, och det gjorde att även jag fick en lite avståndstagande hållning gentemot Säkert!. När låtarna sedan började spelas i radio så förstod jag att recensenterna varit snett på det. Säkerts små träffsäkra vardagbetraktelser är hel oemotståndliga, och skivan är en av mina absolut mest spelade de senaste åren.
Bubblare: Bruce Springsteen – Magic. The Detroit Cobras – Tied & True. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala. Perry Keyes – The Last Ghost Train Home.

2008
…är ett lika starkt år som det föregående. Roligaste överraskningen var dock Drive-By Truckers nitton spår långa, extremt omväxlande och ruskigt starka Brighter Than Creation’s Dark. Den låt som först fångade mitt intresse var den Neil Young-inspirerade ”The Righteous Path”, men när jag satt där med plattan märkte jag att det bara var ett i raden av fantastiska spår. Det var skräniga gitarrer blandat med folkrock och traditionell country av bästa sort. Det var allt det där som gör att jag vill hyra en bil och korsa den amerikanska kontinenten. En helt grym platta!
Bubblare: Glasvegas – Glasvegas. Hello Saferide – Modern Short Stories From Hello Saferide. Håkan Hellström – För Sent För Edelweiss. Justin Townes Earle – The Good Life. Metallica – Death Magnetic. Ossler – Ett Brus.

2009
Jag var överlag inte speciellt förtjust i 2009, och vad mina skivköp beträffar så var det inget undantag. Borde egentligen börja med att lista mina besvikelser. För det första så har Spotify mer eller mindre dödat min lust att köpa skivor. För det andra så har jag gjort lite knepiga val med det jag valt att köpa i alla fall. Steve Earle släpper en trist hyllning till sin idol Townes Van Zandt. Jag köper skiten. Faktum är att Steves egen son Justin Townes Earle på alla plan har överträffat farsgubben de senaste åren. Vidare så släpper den normalt briljante Magnus Tingsek sitt onsvängigaste alster hittills, och jag slår till. Följden av detta är att jag återigen får anse att Kent gjort den bästa skivan. Visst, Röd är bra men att Kent har tre årsbästanoteringar under en tioårsperiod säger mer om min enkelspårighet än om bandets förträfflighet.
Bubblare: Bruce Springsteen – Working On A Dream. Justin Townes Earle – Midnight At The Movies.

***

Av de plattor jag aldrig köpte så håller jag förövrigt Wilcos Yankee Hotel Foxtrot högst. En annan platta jag skäms över att jag inte äger är Morriseys You Are The Quarry. Fy mig! Fy!