Konstigt, fantastiskt, konstigt.
Så sitter jag här, myspackad i en kingsizesäng på ett My name is Earl-motell i Vernon. Har precis bevittnat en av de mest minnesvärda hockeymatchverna i mitt liv när Canucks efter en sudden death-vinst undvek ett av de största fiaskona i Stanley Cup-historien. Det skulle vara lätt att börja med matchen, men vi tar det från början.
Jag har tillbringat de senaste dagarna hos Martin, Michelle och Aleea i Pemberton. Det har varit tre roliga dagar. Redan i Vancouver skyltades det till Pemberton. En ganska stor stad trodde jag, och gudarna ska veta att jag blev förvånad när jag kom dit och upptäckte att Pemberton storleksmässigt var att jämföra med Anderslöv, Hököpinge eller Östra Grevie. Pemberton hade förvisso en förstklassig sushirestaurang, något de andra svenska metropolerna jag nämde saknar, men det är ingen tvekan om att Kanada är väldigt mycket landsbygd.
Jag gick och la mig tidigt första kvällen. Då jag tillbringat en hel dag i pisten i Whistler (thanks for the pants and jacket, Nathan), var jag helt slut i såväl kropp som knopp när jag kom till Pemberton. Jag gick upp ganska tidigt andra dagen, lånade Martins cykel och gav mig ut på äventyr. Kom hem vid lunchtid och mötte Aleea för första gången. Aleea är Martin och Michelles femtonåriga dotter. Jag förhörde mig om nöjesutbudet i Pemberton och berättade att jag cyklat runt sjön. Aleea sa: I wish I could tell you to do that or go there, but there is nothing. I'm glad that you went to the lake, it's very nice. Det var en fin sjö, men vid detta tillfälle genomgick jag en inre kris. Jag räknade mina semesterdagar och funderade över faktumet att jag eventuellt använde dessa i ett molnigt kanadensiskt Västa Ingelstad. Jag snörade på mig joggingskorna och skingrade tankarna. Sju kilometer och en skön dusch senare insåg jag hur bra jag hade det. Kvällen tillbringades i Whistler tillsammans med Martin och hans urtrevliga brittiska vän Babar (jag vågade aldrig fråga, men jag tror han hette som den franske elefanten). I Whistler var det Big Air, volter och hopp på konstiga skidor. Två duktiga svenskar deltog, men jag skulle ljuga om jag sa att jag brydde mig nämnvärt om tävlingen.
Tredje dagen kom Michelle hem efter att ha besökt sin mormor i Edmonton. Jag hälpte Martin att röja i trädgården och fick i och med det dels ge något tillbaka för mina släktingarnas gästfrihet och dels förbruka lite energi på en i övrigt ganska lat dag i Kanada. Kvällen tillbringades hemma framför tvn när Canucks ytterst oförtjänt fick stryk borta mot Blackhawks i den sjätte åttondelen.
Martin äger lite mark i bushen utanför Pemberton. Vi åkte dit på måndagen. Jag kan utan tvekan säga att Martin och Michelle är två av de mest kreativa och intressanta människor jag träffat. Mitt ute i skogen har de två byggt upp ett helt samhälle av fullt beboeliga stugor. Allt byggnadsmaterial är skrot från rivna kåkar i omgivningen. Deras villa i Pemberton är förövrigt också byggd av second hand-brädor. I skogsbyn bor konstnärer och andra fantastiska peronligheter billigt, och tillsammans utvecklar det sitt samhälle. Det var en av de märkligaste men härligaste platser jag någonsin besökt. Jag lovar att lägga upp foton!
Jag lämnade Martin och Pemberton i morse. Denna dagen kom också att bli en av de märkligaste någonsin. Allt började när jag packade bilen och en björn kom lufsande förbi. Även om jag hoppades trodde jag aldrig jag skulle få sen en björn. Jag hade givetvis inte digitalkameran på mig, men fick ett skapligt kort med mobilkameran. Dagen hade givetvis bara börjat. Körningen från Pemberton till Whistler var fantastisk. Första sträckan, till Lillooet, gick genom ett helt fantastiskt bergspass där jag på toppen var ovanför molngränsen. Jag åt lunch i Lillooet, en sömnig redneckstad men anor från den kanadensiska guldruschen. Lunchen, en steak sandwich, tar utan tvekan en andraplats på listan över de äckligaste sakerna jag någonsin ätit. Nätt och jämnt slagen av en micropizza i Swinoujscie 1999. Efter Lillooet skedde en dramatisk föränding i omgivningen. Efter att hela vägen från Vancouver kört i ett bergigt och grönt landskap befann jag mig plötsligt mitt ute på prärien. Stenöken. Som i en cowboyfilm. Sista biten in mot Vernon förändrades landskapet igen. Här är mestadels skog utmed vägen.
Ja, matchen. Vancouver hade tappat en 3-0-ledning mot Chicago. Match sju av sju i matchserien. I Vancouver. Mot Chicago, regerande mästare och Canucks banemän i två raka slutspel. Vanligtvis bombsäkra målvakten Luongo hade darrat som ett asplöv (lönnlöv?) i tre raka matcher. Pressen på suveräna seriesegrarna från Vancouver var enorm. Matchen började bra. 1-0-ledning efter tre minuter. Matchen fortsatte övertygande med en massiv press mot Blackhawks mål. Väl till mods gick jag till baren på sportpuben. Växlade ett par ord med en kille i Canuckströja. Han berättade att hans släkt var från Sverige. Nu blir det konstigt igen. Killen var släkt med Tommy Körberg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag skrattade så jag grät. Optippat, sa Bull. Tillbaka till matchen. 1-0 stod sig fram till det var tre minuter kvar. Chicago drar på sig en utvisning, men lyckas ändå kvittera efter schabbel i Canucksförsvaret. Jag hade redan kallat på notan. Vilken jävla kalldusch. Var övertygad om att Stanley Cup-slutspelet var över i British Columbia. Kanadensarna på puben tänkte annorlunda. Således stod svenk losermentalitet mot kanadenisk vinnardito. Jag har aldrig varit så glad över att ha fel. Ett perfekt slut på en fantastisk dag.
***
Alexander Edler är Sveriges bästa back för tillfället. Sjukt vad bra han är.
***
Hjalmarsson, Stålberg och Marcus Krüger är givna i ett svenskt VM-lag.
***
Nordamerikansk hotellstandard är fantastisk.
***
Godnatt!
