Sista dagen i Kanada.
Imorgon bär det av hemåt igen. Bodde tre nätter på en knölig bäddsoffa hos Wanja i Kaslo. Det var sannolikt mina tre lugnaste dagar i Kanada. Kaslo är sådan stad där man nästan får en känsla av att tiden står stilla, och att den gjort det i tjugo år. Det är inte på något sätt en dålig sak. Staden är förtrollande vacker. Människorna lever sina liv i stillhet och harmoni. Alla känner alla och alla pratar och vinkar till varandra när det möts. Till och med den tunna luften uppe i bergen bidrar till lugnet genom att ge lite skön dåsighet till människorna i staden.
Precis som vanligt i Kanada hade Kaslo fina vyer och vandringsleder. Allt hajkande över kullar och berg har gjort att jag gått ner fem kilo trots att min pommes frites-konsumtion uppskattningsvis ökat med 500 procent sedan jag kom hit. Man ser förövrigt inte många överviktiga kanadensare trots att matkulturen är densamma och att bilen har en lika central roll i vardagen här som i fettolandet nedanför. Kanadensarna, eller åtminstone de som bor i British Columbia, har väldigt nära till naturen. Det blev en hel del motion i Kaslo med. Wanjas röda hus (det enda röda huset i Kaslo) ligger allra längst upp i den sluttande staden. Läget är vackert, men knappast optimalt för Wanja som hunnit fylla sjuttiosju och inte längre orkar bära upp matkassarna för backen mellan undre och övre Kaslo. Jag fick förövrigt nästan ge mig när jag joggade upp för densamma. Tröttheten jag kände i slutet har jag inte kännt sedan broloppets sista kilometer förra året. Jag var helt slut efteråt.
Wanja har två barnbarn, Jeff och Eric, boende hos sig i den röda stugan och de hjälper henne i vardagen. De är båda söner till Anneli. Jeff, den äldsta av de två tog hand om mig den första dagen och visade mig runt i staden. Min mobiltelefon fungerade inte alls i Kaslo. Ända gången jag hade täckning var när Jeff släpat upp mig på ett berg för att titta på utsikten. Blev väldigt förvånad när min stendöda iPhone plötsligt burrade i fickan, inte minst med tanke på att jag befann mig mitt ute i skogen.
Andra dagen blev det fullt hus hos Wanja. Kiki och Chris, som jag tidigare besökte på Vancouver Island, hade beslutat sig för att återvända till fastlandet, packat jeepen full av prylar och stuckit hem. I Kaslo bodde de två i Wanja uthus. Kiki tog med mig till de varma källorna i Ainsworth på valborgsmässoaftonen. En skön och annorlunda upplevelse, och säkert betydligt sundare de dåligheter merparten av er där hemma ägnade er valborg åt. Det skulle dock bli lite fest på kvällen trots allt. Kiki och jag såg hockeyn på Kaslos pub där Chris och hans vänner mötte upp. Höll mig hyfsat på mattan för att kunna köra bil dagen efter.
Kiki och Eric, Annelis yngsta son, följde med mig till Nelson morgonen där på. Nelson var en alldeles fantastisk gammal hippiestad. Som jag tidigare berättat var samhällena i Kootenayskogarna tillflyktsorter för hippies som ville slippa Vietnam. Nelson är huvudorten i regionen och har omkring 30 000 invånare. Vägen dit från Kaslo gick längs den vackra Kootenay Lake. Passagen in i Nelson gick över en stor orange stålbro kallad Bob (Big Orange Bridge). En svag doft av marijuana kunde skönjas längs huvudgatan och människorna man mötte där ses förmodligen inte på många andra ställen i Kanada, eller världen. Kiki, Eric och jag åt lunch på ett kafé. Jag fick åt en sandwich och till denne serverades någon form av soppa gjord på sötpotatis. Efter lunchen pös Eric iväg till en kompis. Jag och Kiki vandrade gatan ned och möttes av ett tivoli. Undertecknad är karuselltokig. Efter ett par rundor tog det dock stopp. Har aldrig mått illa av karuseller tidigare, men den där söta potatissoppan kluckade oroligt i kistan. Jag fick sätta mig ned som se på när Kiki åkte upp resterande åkbiljetter.
Planen var att lämna Nelson vid ettiden. Klockan hann dock bli närmre tre innan jag kom iväg vilket innebär att jag fick korta dagsturen något. Jag slog läger på ett ganska nedslitet motel i Osoyoos. Staden ligger ganska nära den amerikanska gränsen och är starten på en vinrutt. I ett par mil var vinfält allt jag såg längs vägen. Hade dessvärre inte tid för några vinprovningar och flyger därför hem utan alkohol i väskan imorgon. Undrar när det hände senast. Nåväl. Hotellet hade ganska hyggligt trådlöst bredband och jag tjatade till mig en lite senare utcheckning för att kunna se MFF-Göteborg. Vilken mina det var sedan. 0-2 och ett fullkomligt sönderstressat MFF med mittfältare som aldrig hann vända upp. MFF får svårt att försvara guldet om man inte varierar sitt spel. Att ta sig ur press ställer krav på ett högre passningstempo, men frågan är om MFFs spelare besitter den bollskickligheten. Alternativet att variera korta och långa uppspel faller på att MFF saknar en stark targetplayer som kan fånga in bollarna. Det är hårt att vara supporter.
Efter matchen körde jag sista sträckan till Mission där Anneli och Don bor. Staden har 75 000 invånare, och är av traditionell nordamerikansk karaktär. Downtown är öppet dagtid, dött på kvällstid. Shoppingen sker på commercial strips och folk bor i villaområden utanför stadskärnan. Anneli och Don bor fint nere vid vattnet. De har ett utmärkt gästrum med en fantastiskt skön säng och är väldigt gästvänliga. Dagen har gått till att göra små ärenden och att mentalt förbereda sig för hemresan. Lite klassiskt hemmaliv och en chans att andas ut är precis vad jag behöver inför flygresan hem imorgon. En perfekt avslutning på semestern.
Precis som vanligt i Kanada hade Kaslo fina vyer och vandringsleder. Allt hajkande över kullar och berg har gjort att jag gått ner fem kilo trots att min pommes frites-konsumtion uppskattningsvis ökat med 500 procent sedan jag kom hit. Man ser förövrigt inte många överviktiga kanadensare trots att matkulturen är densamma och att bilen har en lika central roll i vardagen här som i fettolandet nedanför. Kanadensarna, eller åtminstone de som bor i British Columbia, har väldigt nära till naturen. Det blev en hel del motion i Kaslo med. Wanjas röda hus (det enda röda huset i Kaslo) ligger allra längst upp i den sluttande staden. Läget är vackert, men knappast optimalt för Wanja som hunnit fylla sjuttiosju och inte längre orkar bära upp matkassarna för backen mellan undre och övre Kaslo. Jag fick förövrigt nästan ge mig när jag joggade upp för densamma. Tröttheten jag kände i slutet har jag inte kännt sedan broloppets sista kilometer förra året. Jag var helt slut efteråt.
Wanja har två barnbarn, Jeff och Eric, boende hos sig i den röda stugan och de hjälper henne i vardagen. De är båda söner till Anneli. Jeff, den äldsta av de två tog hand om mig den första dagen och visade mig runt i staden. Min mobiltelefon fungerade inte alls i Kaslo. Ända gången jag hade täckning var när Jeff släpat upp mig på ett berg för att titta på utsikten. Blev väldigt förvånad när min stendöda iPhone plötsligt burrade i fickan, inte minst med tanke på att jag befann mig mitt ute i skogen.
Andra dagen blev det fullt hus hos Wanja. Kiki och Chris, som jag tidigare besökte på Vancouver Island, hade beslutat sig för att återvända till fastlandet, packat jeepen full av prylar och stuckit hem. I Kaslo bodde de två i Wanja uthus. Kiki tog med mig till de varma källorna i Ainsworth på valborgsmässoaftonen. En skön och annorlunda upplevelse, och säkert betydligt sundare de dåligheter merparten av er där hemma ägnade er valborg åt. Det skulle dock bli lite fest på kvällen trots allt. Kiki och jag såg hockeyn på Kaslos pub där Chris och hans vänner mötte upp. Höll mig hyfsat på mattan för att kunna köra bil dagen efter.
Kiki och Eric, Annelis yngsta son, följde med mig till Nelson morgonen där på. Nelson var en alldeles fantastisk gammal hippiestad. Som jag tidigare berättat var samhällena i Kootenayskogarna tillflyktsorter för hippies som ville slippa Vietnam. Nelson är huvudorten i regionen och har omkring 30 000 invånare. Vägen dit från Kaslo gick längs den vackra Kootenay Lake. Passagen in i Nelson gick över en stor orange stålbro kallad Bob (Big Orange Bridge). En svag doft av marijuana kunde skönjas längs huvudgatan och människorna man mötte där ses förmodligen inte på många andra ställen i Kanada, eller världen. Kiki, Eric och jag åt lunch på ett kafé. Jag fick åt en sandwich och till denne serverades någon form av soppa gjord på sötpotatis. Efter lunchen pös Eric iväg till en kompis. Jag och Kiki vandrade gatan ned och möttes av ett tivoli. Undertecknad är karuselltokig. Efter ett par rundor tog det dock stopp. Har aldrig mått illa av karuseller tidigare, men den där söta potatissoppan kluckade oroligt i kistan. Jag fick sätta mig ned som se på när Kiki åkte upp resterande åkbiljetter.
Planen var att lämna Nelson vid ettiden. Klockan hann dock bli närmre tre innan jag kom iväg vilket innebär att jag fick korta dagsturen något. Jag slog läger på ett ganska nedslitet motel i Osoyoos. Staden ligger ganska nära den amerikanska gränsen och är starten på en vinrutt. I ett par mil var vinfält allt jag såg längs vägen. Hade dessvärre inte tid för några vinprovningar och flyger därför hem utan alkohol i väskan imorgon. Undrar när det hände senast. Nåväl. Hotellet hade ganska hyggligt trådlöst bredband och jag tjatade till mig en lite senare utcheckning för att kunna se MFF-Göteborg. Vilken mina det var sedan. 0-2 och ett fullkomligt sönderstressat MFF med mittfältare som aldrig hann vända upp. MFF får svårt att försvara guldet om man inte varierar sitt spel. Att ta sig ur press ställer krav på ett högre passningstempo, men frågan är om MFFs spelare besitter den bollskickligheten. Alternativet att variera korta och långa uppspel faller på att MFF saknar en stark targetplayer som kan fånga in bollarna. Det är hårt att vara supporter.
Efter matchen körde jag sista sträckan till Mission där Anneli och Don bor. Staden har 75 000 invånare, och är av traditionell nordamerikansk karaktär. Downtown är öppet dagtid, dött på kvällstid. Shoppingen sker på commercial strips och folk bor i villaområden utanför stadskärnan. Anneli och Don bor fint nere vid vattnet. De har ett utmärkt gästrum med en fantastiskt skön säng och är väldigt gästvänliga. Dagen har gått till att göra små ärenden och att mentalt förbereda sig för hemresan. Lite klassiskt hemmaliv och en chans att andas ut är precis vad jag behöver inför flygresan hem imorgon. En perfekt avslutning på semestern.
Kommentarer
Trackback
