DET FÖRSTA SOM FALLER MIG IN

Nordamerikanska medier rapporterar i detta nu att Al-Quaida-ledaren Osama Bin Ladin är död. Jag är dessutom före Aftonbladet med att rapportera nyheten.

Vad ska republikanerna nu gå till val på?

Så sitter jag här, myspackad i en kingsizesäng på ett My name is Earl-motell i Vernon. Har precis bevittnat en av de mest minnesvärda hockeymatchverna i mitt liv när Canucks efter en sudden death-vinst undvek ett av de största fiaskona i Stanley Cup-historien. Det skulle vara lätt att börja med matchen, men vi tar det från början.

Jag har tillbringat de senaste dagarna hos Martin, Michelle och Aleea i Pemberton. Det har varit tre roliga dagar. Redan i Vancouver skyltades det till Pemberton. En ganska stor stad trodde jag, och gudarna ska veta att jag blev förvånad när jag kom dit och upptäckte att Pemberton storleksmässigt var att jämföra med Anderslöv, Hököpinge eller Östra Grevie. Pemberton hade förvisso en förstklassig sushirestaurang, något de andra svenska metropolerna jag nämde saknar, men det är ingen tvekan om att Kanada är väldigt mycket landsbygd.

Jag gick och la mig tidigt första kvällen. Då jag tillbringat en hel dag i pisten i Whistler (thanks for the pants and jacket, Nathan), var jag helt slut i såväl kropp som knopp när jag kom till Pemberton. Jag gick upp ganska tidigt andra dagen, lånade Martins cykel och gav mig ut på äventyr. Kom hem vid lunchtid och mötte Aleea för första gången. Aleea är Martin och Michelles femtonåriga dotter. Jag förhörde mig om nöjesutbudet i Pemberton och berättade att jag cyklat runt sjön. Aleea sa: I wish I could tell you to do that or go there, but there is nothing. I'm glad that you went to the lake, it's very nice. Det var en fin sjö, men vid detta tillfälle genomgick jag en inre kris. Jag räknade mina semesterdagar och funderade över faktumet att jag eventuellt använde dessa i ett molnigt kanadensiskt Västa Ingelstad. Jag snörade på mig joggingskorna och skingrade tankarna. Sju kilometer och en skön dusch senare insåg jag hur bra jag hade det. Kvällen tillbringades i Whistler tillsammans med Martin och hans urtrevliga brittiska vän Babar (jag vågade aldrig fråga, men jag tror han hette som den franske elefanten). I Whistler var det Big Air, volter och hopp på konstiga skidor. Två duktiga svenskar deltog, men jag skulle ljuga om jag sa att jag brydde mig nämnvärt om tävlingen.

Tredje dagen kom Michelle hem efter att ha besökt sin mormor i Edmonton. Jag hälpte Martin att röja i trädgården och fick i och med det dels ge något tillbaka för mina släktingarnas gästfrihet och dels förbruka lite energi på en i övrigt ganska lat dag i Kanada. Kvällen tillbringades hemma framför tvn när Canucks ytterst oförtjänt fick stryk borta mot Blackhawks i den sjätte åttondelen.

Martin äger lite mark i bushen utanför Pemberton. Vi åkte dit på måndagen. Jag kan utan tvekan säga att Martin och Michelle är två av de mest kreativa och intressanta människor jag träffat. Mitt ute i skogen har de två byggt upp ett helt samhälle av fullt beboeliga stugor. Allt byggnadsmaterial är skrot från rivna kåkar i omgivningen. Deras villa i Pemberton är förövrigt också byggd av second hand-brädor. I skogsbyn bor konstnärer och andra fantastiska peronligheter billigt, och tillsammans utvecklar det sitt samhälle. Det var en av de märkligaste men härligaste platser jag någonsin besökt. Jag lovar att lägga upp foton!

Jag lämnade Martin och Pemberton i morse. Denna dagen kom också att bli en av de märkligaste någonsin. Allt började när jag packade bilen och en björn kom lufsande förbi. Även om jag hoppades trodde jag aldrig jag skulle få sen en björn. Jag hade givetvis inte digitalkameran på mig, men fick ett skapligt kort med mobilkameran. Dagen hade givetvis bara börjat. Körningen från Pemberton till Whistler var fantastisk. Första sträckan, till Lillooet, gick genom ett helt fantastiskt bergspass där jag på toppen var ovanför molngränsen. Jag åt lunch i Lillooet, en sömnig redneckstad men anor från den kanadensiska guldruschen. Lunchen, en steak sandwich, tar utan tvekan en andraplats på listan över de äckligaste sakerna jag någonsin ätit. Nätt och jämnt slagen av en micropizza i Swinoujscie 1999. Efter Lillooet skedde en dramatisk föränding i omgivningen. Efter att hela vägen från Vancouver kört i ett bergigt och grönt landskap befann jag mig plötsligt mitt ute på prärien. Stenöken. Som i en cowboyfilm. Sista biten in mot Vernon förändrades landskapet igen. Här är mestadels skog utmed vägen.

Ja, matchen. Vancouver hade tappat en 3-0-ledning mot Chicago. Match sju av sju i matchserien. I Vancouver. Mot Chicago, regerande mästare och Canucks banemän i två raka slutspel. Vanligtvis bombsäkra målvakten Luongo hade darrat som ett asplöv (lönnlöv?) i tre raka matcher. Pressen på suveräna seriesegrarna från Vancouver var enorm. Matchen började bra. 1-0-ledning efter tre minuter. Matchen fortsatte övertygande med en massiv press mot Blackhawks mål. Väl till mods gick jag till baren på sportpuben. Växlade ett par ord med en kille i Canuckströja. Han berättade att hans släkt var från Sverige. Nu blir det konstigt igen. Killen var släkt med Tommy Körberg. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag skrattade så jag grät. Optippat, sa Bull. Tillbaka till matchen. 1-0 stod sig fram till det var tre minuter kvar. Chicago drar på sig en utvisning, men lyckas ändå kvittera efter schabbel i Canucksförsvaret. Jag hade redan kallat på notan. Vilken jävla kalldusch. Var övertygad om att Stanley Cup-slutspelet var över i British Columbia. Kanadensarna på puben tänkte annorlunda. Således stod svenk losermentalitet mot kanadenisk vinnardito. Jag har aldrig varit så glad över att ha fel.  Ett perfekt slut på en fantastisk dag.

***

Alexander Edler är Sveriges bästa back för tillfället. Sjukt vad bra han är.

***

Hjalmarsson, Stålberg och Marcus Krüger är givna i ett svenskt VM-lag.

***

Nordamerikansk hotellstandard är fantastisk.

***

Godnatt!

Har satt mig till rätta på färjan till Vancouver Island och Victoria. Dagarna i Vancouver var fantastiska. Det regnade ganska mycket under torsdagen. Försökte vara ute så mycket jag kunde, och gav mig direkt ner till stan för att hitta lite schyssta kläder. Det enda jag fick med mig hem var ett ganska fult paraply. Alla fina bilder regnade bort också. Har under den senaste åren besökt såväl San Francisco som Kapstaden. Två underbara städer, men faktum är att de är chanslösa mot Vancouver. Det finns så fina vyer i staden att det inte går att beskriva. Vattnet, bergen och byggnaderna är fullkomligt utom tävlan bland de platser jag har besökt. Bilderna i förra uppdateringen är fina, men de gör knappast staden rättvisa. Jag är såld.

Fredagen måste ha varit årets hittils bästa dag. På en knagglig internetlina, tillhandahållen av University of British Columbia, såg jag MFF spöa Djugården på Stockholm stadion. Även om spelet laggade i takt med uppkopplingen var det värt de 139 kronorna för att se matchen. Dagen fortsatte i samma fina anda. Efter slutsignalen begav jag mig ut på stan. Jag hoppade av bussen vid den mäktiga Granville Bridge, från vilken jag har tagit några av bilderna från föregående blogguppdatering. Från Granville gick jag genom staden, ned till Waterfront-området och vidare till Stanley park. Jag hade ett lite pressat tidschema, och underskattade parkens storlek å det grövsta. Stanley park är till ytan i storlek med en medelstor svensk stad. Parkens stora turistattraktion är totempålarna. Dessa var i princip det enda jag hann se i parken innan jag jäktade vidare hemåt. Torsdagens misslyckade shopping förbyttes mot succé när jag på vägen hem upptäckte Robson street där klädaffärena avlöste varandra. Två par Levi's senare var jag hemma på universitetsområdet igen.

Efter en snabb dusch och ett besök på öl- och vinhandeln fick jag se Canucks spöa Chicago i den andra åttondelsfinalen av Stanley cup-slutspelet. Hockeyfebern går inte att ta misste på. Det är i år Canucks ska vinna och hela staden lever med. Det är nästan märkligt att se hur många som går runt i matchtröjor på stan, vare sig det är matchdag eller inte. Mycket kretsar kring Sedin-bröderna, och det är också deras tröjor som säljer bästa i supporteraffärerna.

Om fredagen var perfekt var lördagen lite av mosatsen. Tanken var att jag och Eva, den vänliga och härliga stockholmskan vars soffa jag bott på under dagarna (läs nätterna) i Vancouver, skulle vandra upp på Grouse mountain. En av bergstopparna ni kan se i bildspecialen. Dock visade sig att vandringslederna var stängda för säsongen. Bergbestigandet blev istället till vandring i ett av stadens andra naturområden. På kvällen skulle vi sedan se Movits på en klubb i Vancouver. Dessvärre möttes vi av en inställt-skylt på dörren. Sjukdom sades anledningen vara. Om det var så, eller om de helt enkelt sålt för dåligt med förköpsbiljetter förtäljer inte historien. Med slokna huvuden traskade vi ner till stan, tog en öl till och drog hem.

Idag går alltså resandet vidare mot Vancouver Island. Jag hade några fantastiska dagar i Vancouver, och känner mig inte riktigt färdig med staden. Kommer att återvända, den saken är säker.

Nu ska jag försöka lapa lite sol innan båten är i hamn.

Ta hand om er därehmma.

***

Ceféet i Victoria där undertecknad sitter och surfar för tillfället spelar Neil Young. Således är Kanada precis så som Kanada ska vara.

***

Tredje åttondelen ikväll. Go Canucks!

Nollnolltalet var med facit i hand ett ganska bra musikdecennium. Om jag ska försöka spalta upp vad jag har köpt under de tio åren som gått blir resultatet så här:

2000
Jag fastnade aldrig för Broder Daniel. Det enda jag visste var att de fick med ett par låtar på Fucking Åmål-soundtracket i slutet av nittiotalet. Jag förstod inte varför det var stort att bandets bassist skulle släppa ett soloalbum. Det gjordes program i TV och tidningarna skrev. När skivan kom ut förstod jag varför, idag förstår jag det ännu bättre. Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg är utan tvekan den skiva som haft störst påverkan på svensk musik under nollnolltalet. Många är artisterna som inspirerats, men ingen har varit lika bra eller ens i närheten. Hitsen avlöser varandra, men man tröttnar aldrig. Tack Håkan!
Bubblare: The Ark - We Are The Ark. Johnny Cash – American III: Solitary Man.

2001
Kan du inte önska dig en skiva, undrade farsan inför julen 2001. Bra recensioner och en fantastisk singel i ”Last Nite” gjorde att jag önskade mig Is This It med The Strokes den julen. Något jag aldrig ångrat i efterhand. Skivan satte en helt ny standard för hur rock kunde låta och jag har spelat skivan om och om igen sedan jag fick den. Elva korta spår, hundraprocentiga melodier och decenniets kanske snyggaste sound. Det blir inte coolare än så här.
Bubblare: Ryan Adams – Gold. Steve Forbert – Young guitar days. The Plan – The Plan.

2002
Jag har ganska många bra skivor från 2002 men Kents Vapen & Ammunition är sannolikt den jag spelat mest av dem. Jag avfärdade till en början skivan som simpel och dålig. Det var mitt sätt att distansera mig från det enorma genombrott bandet fick. Jag skyllde på syntar, och gud vet allt men sanningen var att det inte var lika tufft att gilla Kent när alla andra också gjorde det. Idag förstår jag bättre. Vapen & Ammunition är en fantastisk platta och Kent är Sveriges största och bästa band.
Bubblare: Bruce Springsteen – The Rising. Ron Sexsmith: Cobblestone Runway.

2003
Idag står Lars Winnerbäck mig upp i halsen, men 2003 var det annorlunda. När Söndermarken kom tyckte jag att det var en av de bästa plattor jag hört på svenska. Även om Kom också var en kanonplatta så var det med Söndermarken som Lars Winnerbäck satte ner foten och visade att han förtjänade framgången. Nu blir Lasse bara tråkigare för varje år som går. Inte för att han är dålig utan för att han hamnat i ekorrhjul. Han kan inte förnya sitt sound, och han kan aldrig överträffa heltgjutna Söndermarken.
Bubblare: Josh Ritter – Hello Starling. Mustasch – Rat Safari.

2004
Detta år är valet självklart. Josh Rouse mästerverk Nashville höjer sig högt över konkurrensen. Skivan är magi från start till mål och växer för varje lyssning. Fortfarande, dessutom. Det spelar ingen roll om du är glad eller deprimerad. Nashville kan spegla alla sinnestämningar. Den här älskar jag verkligen.
Bubblare: Antony and the Johnsons – I Am A Bird Now. The Hives – Tyrannosaurus Hives. Steve Earle – The Revolution Starts Now.

2005
Bästa skivsläppet detta år var utan tvekan nyutgåvan av Springsteens tidlösa och tillika trettioårsjubilerande mästerverk Born To Run, men då denna platta egentligen är daterad 1975 så faller 2005 års hedersomnämnande åter på Kent. Du & Jag Döden kan ha ett av de fulaste omslagen genom tiderna. Nämnda Döden får på framsidan och i det medföljande texthäftet skepnaden av ett benrangel som är inklistrat i groteskt oestetiska datorritade miljöer. Lyckligtvis är skivan bättre, betydligt bättre. Det bistra, råa och karga från plattorna Verkligen och Isola samsas med de skönt melankoliska harmonierna från Vapen och Ammunition. Du & Jag Döden är Kents bästa platta.
Bubblare: Jens Lekman – Oh You’re So Silent Jens. Graham Parker – Songs Of No Consequence.

2006
…är ett ganska jämngrått år i min skivsamling. En hel del bra, men inget som direkt sticker ut från mängden. Jag väljer att lyfta fram Badly Drawn Boy:s Born In The UK som förvisso är en lite ojämn platta men där topparna är extremt höga. Ger man skivan tid får man väldigt mycket tillbaka. ”Nothing’s Gonna Change Your Mind” är en av årtiondets absolut vackraste ballader.
Bubblare: Moneybrother – Pengabrorsan. Willie Nile – Streets of New York.

2007
Om det var svårt att välja ut en platta under 2006 så är det ännu svårare året efter, av en helt annan anledning ska tilläggas. År 2007 var ett grymt skivår. Jag kan egentligen inte välja bland mästerverken, men för att jämna ut mitt gubbvälde på den här listan så får Annika Norlin hedersomnämnandet. Jag vill minnas att skivan fick ett tämligen svalt mottagande från tidningarnas nöjesredaktioner när den kom, och det gjorde att även jag fick en lite avståndstagande hållning gentemot Säkert!. När låtarna sedan började spelas i radio så förstod jag att recensenterna varit snett på det. Säkerts små träffsäkra vardagbetraktelser är hel oemotståndliga, och skivan är en av mina absolut mest spelade de senaste åren.
Bubblare: Bruce Springsteen – Magic. The Detroit Cobras – Tied & True. Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala. Perry Keyes – The Last Ghost Train Home.

2008
…är ett lika starkt år som det föregående. Roligaste överraskningen var dock Drive-By Truckers nitton spår långa, extremt omväxlande och ruskigt starka Brighter Than Creation’s Dark. Den låt som först fångade mitt intresse var den Neil Young-inspirerade ”The Righteous Path”, men när jag satt där med plattan märkte jag att det bara var ett i raden av fantastiska spår. Det var skräniga gitarrer blandat med folkrock och traditionell country av bästa sort. Det var allt det där som gör att jag vill hyra en bil och korsa den amerikanska kontinenten. En helt grym platta!
Bubblare: Glasvegas – Glasvegas. Hello Saferide – Modern Short Stories From Hello Saferide. Håkan Hellström – För Sent För Edelweiss. Justin Townes Earle – The Good Life. Metallica – Death Magnetic. Ossler – Ett Brus.

2009
Jag var överlag inte speciellt förtjust i 2009, och vad mina skivköp beträffar så var det inget undantag. Borde egentligen börja med att lista mina besvikelser. För det första så har Spotify mer eller mindre dödat min lust att köpa skivor. För det andra så har jag gjort lite knepiga val med det jag valt att köpa i alla fall. Steve Earle släpper en trist hyllning till sin idol Townes Van Zandt. Jag köper skiten. Faktum är att Steves egen son Justin Townes Earle på alla plan har överträffat farsgubben de senaste åren. Vidare så släpper den normalt briljante Magnus Tingsek sitt onsvängigaste alster hittills, och jag slår till. Följden av detta är att jag återigen får anse att Kent gjort den bästa skivan. Visst, Röd är bra men att Kent har tre årsbästanoteringar under en tioårsperiod säger mer om min enkelspårighet än om bandets förträfflighet.
Bubblare: Bruce Springsteen – Working On A Dream. Justin Townes Earle – Midnight At The Movies.

***

Av de plattor jag aldrig köpte så håller jag förövrigt Wilcos Yankee Hotel Foxtrot högst. En annan platta jag skäms över att jag inte äger är Morriseys You Are The Quarry. Fy mig! Fy!

Det är nollnolltalets sista dag idag. Jag har egentligen inte reflekterat över att det ska bli nytt decennium. Tiden bara rullar på och en annan gör sitt bästa för att hänga med. Jag var och såg Henrik Schyffert försvara sitt nittiotal på Palladium i Malmö. Det var kul och jag skrattade både en, två och tre gånger. Henriks Schyfferts nittiotal var för honom vad nollnolltalet varit för mig, steget mellan liten och stor. Jag kommer aldrig att behöva försvara mitt nollnolltal, har så vitt jag vet inget direkt att be om ursäkt för och känner inte direkt att jag har något att vara stolt för heller. Hursomhelst var nollnolltalet mitt kliv ut i vuxenlivet. Jag är fortfarande lite naiv, gnällig, fnissig och allt det där som hör ungdomen till, men har däremot mognat i omgivningens ögon då jag förväntas vara vuxen. Jag har också mognat så till vida att jag inte längre går i skolan utan har ett fast jobb som möjliggör ägande av bil och bostad. Min uppfattning om vad som är jobbigt och svårt i livet har vidgats från att vid nollnolltalets början innebära ett massivt acneutbrott eller samhällskunskapsprov på 30 sidor till att vid decenniets slut innebära en känsla av otillräcklighet i en värld av magsår, stress och depressioner.

Nollnolltalet har gått fort, men när jag ser tillbaka har jag hunnit med en del. Studenten 2001 blev någon form av startskott för ovan beskrivna mognadsprocess. Jag vägrade lumpen. Min far har alltid berättat hur mycket han hatade värnpliktsåret och eftersom jag alltid sett mig själv som betydligt mesigare än farsgubben var lumpen inte att tänka på. Vid mönstringen kved jag om knäskador, migrän, svagt psyke och alla andra krämpor jag kunde komma på. Jag var så sjuk att jag slapp alla testerna på mönstringen och hamnade precis som alla andra mesar i den så kallade utbildningsreserven. Istället för värnplikt fick jag jobb som kontorsassistent inom Malmö stad. Jag bodde fortfarande hemma och sparade undan så mycket jag kunde av de pengar jag tjänade. Tilltron till IT-revolutionen gjorde emellertid att mycket av mina besparingar försvann ut i tomma intet. Jag blir fortfarande svart i ögonen när jag överblickar det fondkonto i vilket Föreningssparbankens Contura-fond skulle trygga min framtid. Den där jävla Jonas Birgersson med sin oranga fleecetröja lät så trovärdig när han pratade om den största samhällsomvälvningen sedan industriella revolutionen. Fondfiaskot gjorde att jag inte hade råd med Telia-aktier, vilket kanske var bra...

Hösten 2002 började jag på lärarutbildningen. Med en trevlig gymnasietid i färskt minne var skolan den ultimata arbetsplatsen. Man fikade, snackade skit, pratade lite om vad som stod i boken och skickade ut eleverna för eget arbete. Lärarutbildningen började knepigt. Vi fick läsa tio böcker med identiskt innehåll, skrivna av ryggdunkande förskollärare med alldeles för mycket fritid. Man skulle vara flexibel, se varje elev och vara uppmärksam på att barn lär olika. Barn hette det. Eleverna var alltid barn. För att vi skulle kunna lära känna våra små adepter var det förstås viktigt att vi visste vem vi själva var som barn. Vi hade ”lära känna dig själv”-kurser så att det stod oss upp i halsen. I en kurs skulle vi fylla en gammal skolväska med leksaker och annat som varit viktigt för oss som barn. Detta skulle vi visa upp och berätta om. Barndomsväskan hette uppgiften. Barndomskartan inledde nästa kurs. Vi skulle rita de saker som betytt något för oss i barndomen vilket således innebar att vi fick göra en mindmap och på nytt redovisa väskuppgiften. Jaja, det är första terminen, tänkte man samtidigt som man sneglade in i ett klassrum där vuxna människor byggde ett fort av gamla mjölkkartonger för sina csn-pengar. Termin två började allvaret. Mitt huvudämne samhällsvetenskap började med en riktigt tung kurs i naturgeografi på Naturgeografen i Lund. Under tio veckor skulle vi gå igenom alla de processer som skapat vår jord och vår natur. Det var den tyngsta men mest lärorika kursen under mina fem år på lärarutbildningen och jag kvitterade ut ett ytterst oväntat men välkommet VG. Än idag minns jag att en ventifakt är en sten som blästrats av vinden samt att åskmoln heter cumulu nimbus och bildas vid en kraftig hävning av varm luft i atmosfären. Tillika minns jag att jag åtminstone en gång vetat hur sjö- och landbris uppstår. Härom månaden, vid besöket i Cangogrottorna i Sydafrika, fick jag en nödvändig repetition av att upptornande respektive nedhängande droppstenar heter stalagmiter och stalaktiter. Har emellertid än idag inte begripit varför detta var samhällskunskap. Det var begränsat med kurser som berörde vad vi skulle undervisa i och det rent pedagogiska var inget man kunde lära ut. Lärarutbildningens roll var att lära oss att implementera alla dessa oumbärliga samhällskunskaper i skolmiljön. Detta hedersuppdrag löstes genom att efter varje kurs låta oss få göra en lektionsplanering som vi skulle redovisa för klassen. Omdömet lät alltid att det "förmodligen skulle kunna gå att genomföra". Kurs efter kurs så gjorde vi samma lektionsplanering. Med olika ämnen förstås. Jag påpekade detta, och fick därefter en lite frostig relation till examinatorn. Jag skrev för det mesta Väl Godkänt när vi läste samhällskunskap i Lund, i Malmö fick jag alltid Godkänt av rent slentrian. De kunde aldrig underkänna eftersom jag var "flexibel" och "såg varje elev". Jag gick igenom alla fem åren utan en enda restuppgift, trots halvtidsjobb under hela utbildningen. Det är ingen bedrift i sig, men jag kan känna viss stolthet för att jag aldrig tappade fokus hur dumt än innehållet i utbildningen var.

Nej, jag jobbar inte som lärare idag men jag har heller inte gett upp tanken på att en gång anta utmaningen. Jag fick en knäck på min slutpraktik där jag begravde mig i planering. I stressade situationer får jag fortfarande en stickande och brännande känsla i magen som kan härledas till de hela nätter jag satt och lektionsplanerade under min slutpraktik. Att jag efter utbildningen tog jobb på en slamsugningsfirma kan jag dock inte beskylla lärarutbildningen för, det var bara slump.


***

Mitt största positiva minne från nollnolltalet är inte oväntat MFFs guld 2004 och tiden fram till detsamma. Extra efterlängtat var det med tanke på att jag började gå på fotboll 1989. För historielösa och fotbollsanalfabeter så tog MFF innan dess sitt senaste guld 1988, vilket innebar att mina första femton år som supporter var en enda lång ökenvandring. Åren från Zlatans debut 1999 och fram till guldmatchen mot Elfsborg på senhösten 2004 var en enda fantastisk upplevelse. En hel stad levde upp och engagerade sig och slutet var lyckligt. Glädjen var enorm och framtidstron var skimrande ljus. Vad som hände med vårt fotbollslag därefter är en sorglig historia. Sören Åkeby sammanfattade det som sämst när han 2006 förkunnade att vi skulle få vad vi förtjänade. När Swedbank stadion stod klar i våras var det det enda positiva som hänt Malmöfotbollen sedan SM-guldet. Men vilken stadion vi har fått å andra sidan. Tack Madsen!


***

Malmöhockeyn under nollnolltalet är för tragisk för att kommentera. Lycka till på tiotalet!


***

11 september 2001, tsunamin och Anna Lindh känns som de viktigaste nyheterna under årtiondet. Det förstnämnda datumet var dagen då undertecknad fick körkort. Vad jag kan minnas så hände inget annat den dagen.

Jag tillhörde det fåtal som inte kände någon som påverkades av tsunamin. Mitt starkaste minne är, förutom nyhetshanteringen, hur jag efter en natt på fyllan tog bussen hem till Vellinge. Vi var bara ett par stycken på bussen och en av de andra passagerarna började prata med oss. Han var en av de människor som fått flyga hem med statens herkulesplan, och han bara bubblade av önskan att få dela med sig av alla de hemskheter han sett. Mannen hoppade av i Tygelsjö. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på allt han berättade. Det var verkligt och berörde på ett annat sätt än Aftonbladets rapportering.

Sedan var det Anna Lindh och den nationella sorg som följde hennes död. Jag är för ung för att direkt minnas Palmemordet, och jag blev förvånad att jag ända kunde beröras så mycket av mordet på vår utrikesminister. Det var mer än bara ett mord på en människa. Det var ett angrepp på demokratin som gjorde en både ledsen, rädd och förbannad.


***

Vad har jag glömt? Kärleken förstås. Den har kommit och gått, varit bra men aldrig tillräckligt bra. Om man frågat mig för tio år sedan om jag skulle ha sambo idag så hade jag sannolikt svarat nej. Här välkomnar jag framtiden, och förhoppningsvis ska min sammanfattning om tio år i huvudsak beröra detta.

Jag har inte skrivit om musik heller. Antalet skivor i min samling som är utgivna under nollnolltalet uppgår till 156. Dessa, och alla sköna spelningar jag sett, avhandlar jag i ett annat inlägg. En annan dag.


***

Åtta timmar kvar av skitåret 2009. Nu ska jag ägna två timmar åt att knyta slipsen.

Skål bönner, imorgon kör vi piss!

Det blev en omtumlande men, till sist, ganska mysig jul. För första gången gav jag för med än jag fick. Först vill jag slå hål på en myt. Det är inte roligare att ge än att få. Inte en chans. Möjligtvis blir det kanske roligare att köpa julklappar när det är barn med i bilden, men det är samtidigt ett erkänt faktum att barnen hellre leker med julklappspappret och snöret än med leksakerna i sig. Jag har kommit upp i den åldern när jag ingår avtal med släktingar om att inte köpa julklappar. Det samma gäller mina kusiner. Alla avtal har gjort att det plötsligt är farmor och farfar som får flest julklappar att leka med på ålderns höst.

Juldagskvällen tillbringades på Debaser där man för sista gången körde det populära "En afton med..."-temat. Michael Jackson, hösten mest söndertjatade artist, hyllades. Stundtals väldigt bra, ibland en aning själlöst men aldrig tråkigt. Jacksons låtarsenal är onekligen fantastisk, även om det aldrig varit en artist som har satt sig så djupt hos mig. Det har aldrig känts aktuellt att köpa skivorna i efterhand eftersom radion spelat sönder dem i alla fall. All negativ publicitet kring Jackson har sannolikt också påverkat. Vågar man hoppas på att Michael Jackson får vila i frid under 2010, och att radion slutar tjata sönder hans hits. Jag ruttnar lite grann varje gång jag hör "Man in the mirror".

Apropå uttjatat. Är det någon som får julstämning av Last christmas längre? Julklappsshoppingen är en pärs varje år. Man retar sig på trängseln, på folk som inte kan önska sig saker och på att man aldrig hittar något fint. Som om inte det är nog så frångår butikerna i juletid sina ordinarie musikval till förmån för hemskheter som Wham, Triad och Werner & Werner, vilka i sin tur gör shoppingen än mer olidlig. Jag vet egentligen inte vilken musik som får mig att vilja handla. Mellandagsrean började igår och det är ganska intressant att lyssna på vad butikerna spelar. Större kedjor som H&M, Brothers och KappAhl spelar nästan uteslutande radioskval. Nischade butiker spelar musik som följer det mode de saluför. T-shirts med stora tryck på säljs med rap; jeans säljs med rock eller blues. Idag har jag köpt en skjorta till tonerna av den synnerligen irriterande Lady Gaga. Dagens jeansinköp ackompanjerades av dysterkvisten Tom Waits, som man egentligen bara kan lyssna på när man är bakfull. Imorgon fortsätter jakten på en nyårskavaj.


***

Hur kan en terrorlistad kille med kalsongerna fulla av sprängmedel passera två säkerhetskontroller? Man blir mörkrädd.


***

Jag kan verkligen inte sätta rubriker. Blir så trött på mig själv...

***

God fortsättning!